Hvarjehanda nyheter.
Tilldragelse vid lockskytte. Eu
jagtvän, hvilken en sommar för flere år se-
dan besökte ett bruk i mellersta Sverige,
yttrade till egaren sin önskan att få göra en
ungfågeljagt. Antingen nu marken föga läms
pade sig för jagt med hönshund eller någon
sådan ej fans att tillgå eller, hvad som kan-
ske är mest antagligt, gästen var föga för-
trogen med detta jagtsätt, allt nog en af
brukets skogvaktare, som jemte andra kryp-
skytteegenskaper var en mästare i konsten
att locka, fick anordna jagten efter sitt
sätt nemligen ått med stöfvare uppstöta
en fågelkull och sedan i koja locka till sig
fåglarne. Snart var en tjäderkuil uppstött
och lockningen börjades; jagtvännen tog
sin plats ett litet stycke från den lockande
krypskytten, hvilken, i förbigående bagdt, af
naturen blifvit begåfvad med en yfvig, till
färgen rödaktig peruk. Tjäderhönan gsva-
rade ifrigt på locket och närmade sig på
marken, men troligen hade hon varsnat nå-
gon af skyttarne, ty hon ville ej riktigt fram,
utan höll sig stilla ett stycke ifrån, dock
ständigt sånglande sitt moderliga svar på
krypskyttens lockningar, de der antogo en
allt ömmare ton. Debna tjäderhönans trög-
het blef på längden outhärdlig för den gamle
krypskytten, hvarför han, efter aft ha aflagt
sin mössa, började krypa på magen åt det
ställe, der hönan höll till, och under tiden
utstötte han allt emellanåt en dof eller un-
dertryckt lockning. Jagtvännen, hvilken en
god stund suttit med spänd väntan och san-
nolikt med spändt gevär, fick omsider sigte
på ett rödaktigt föremål, som sakta rörde
sig i det höga blåbärsriset; det var klart,
att detta varen tjäderfågel, så mycket mer
som en lockning nyss hörts från samma ställe,
hvarför han icke dröjde att på samma före-
mål affyra ena pipan. Genom krutröken
märker han nu en lifligare rörelse i blåbärs-
riset just på samma punkt, liksom af ett
vingslag, och befarande att fågeln, om än skad-
skjuten, skulle undkomma, klipper han till
med andra pipan. Omedelbart derefter får
han höra ett utrop på äkta vestgötamål: nej
håll, nu tuar dä (nu tyr det) och till sin
stora förskräckelse finner jagtvännen, att det
varit krypskyttens rödaktiga hufvud, som
varit föremål för de båda skotten. Blodig i
ansigtet, men lugn, reser sig vår krypskytt
och det kom till förklaring, hvilken, så otro-
lig den låter, är fullt enlig med verkliga
förhållandet. - Första hagelsvärmen hade
rispat den liggande något litet, men i det
närmaste susat honom förbi, och såsom det
egnar en krypskytt af renaste vatten, ville
han ej i otid skrämma tjäderhönan, hvarför
han ej vidare brydde sig om denna salut,
utan gjorde endast en viftning i blåbärsri-
set med ena handen, i tanke att jägaren
borde förstå signalen. Detta var dock för
mycken finess och hade som sagdt ej annan
7verkan, än att han fick andra . skottet med,
och då detta tog: bättre, nödgades han skäm-
ma bort jaägten och säga ifrån. Vid efter-
seende befanns, att skogvaktarens hufvud
blifvit träffadt af sju finare hagel, men lyck-
ligtvis hade dei följd af svag laddning ej
gjort karlen rågon störro skada, och sår-
smärtan stillades: med det bekanta riksmynts-
plåstret. Med fågeljagten blef det emeller-
tid slut för dear dagen. (Jägarförb. Tidskr.)