ställande maktens öfriga organer kunna vara folkets tjenare, men konungen är det icke. I spetsen för både folk och styrelse ställer vår grundlag konungen. Sjelf oansvarig, men inom gränserna af;sin regeringsform, är han hela sambhällskroppens hufvud, statsöfverhufvudet. Han regerar, men han styr icke; detta sista tillhör den af honom utsedda styrelsen. Han kan således allra minst uppfattas sfsom en re tjenare; han är statens högste represenEnligt vår uppfattning utgör likväl konungen, jemte statsråden, tillsammans regeringen. Detta bevittnas bäst genom det visserligen ingalunda exakta, men dock häfdvunna språkbruket, att offciellt kalla regeringen för . m:t. Konungen står således i spetsen för regeringen, men ingalunda öfver eller utom henne. Och tillsammans med: alla de öfriga statstjenarne utgöra konungen och statsråden den verkställande myndigheten. fESannt är visserligen, att konungens erson enligt grundlagen är oantastlig. an kan ej ställas till rätta inför någon sorts domstol eller på annat sätt lagligen dragas till ansvar. Men konungen är derför ingalunda oåtkomlig. Han uppbär af folket aflöning, liksom dess öfriga embetsmän. Denna aflöning kan ökas eller minskas, ja, principielt finnes intet hinder att helt och hållet indraga den, lika väl som Kommerskollegii presidentslön. Ty det står ingenstädes i grundlagen, att konungen skall hafva så och så stor lön. Konungen kan t. ex. tänkas så rik och så folkkär, att han afsäger sig all lön. Vid riksdagarne har ej heller någon satt i fråga, att ej folkets representanter skulle ega rättighet att nedsätta aflöningens belopp. Men de sehe hafva hitills ej ansett detta lämpigt. Allt detta häntyder väl på en tjenares förhållande, om något gör det. Men det finnes äfven ett annat medel att erinra regenten derom, om han skulle glömma det, nemligen det konstitutionella medlet, statsrådets ansvarighet inför folkets representanter. Det går visserligen an att någon tid, trotsande på konungamaktens förmenta prerogativer, regera med ett statsråd, som ogillas af riksdagen. Försöket göres för närvarande i Norge och Danmark. Men i längden bär sig sådant aldrig. Småningom minskas för konungen möjligheten att till statsråd erhålla de ckunnige, redbare och allmänt aktade män4, som grundlagen omtalar. Statsråden blifva allt sämre och osjelfständigare, regeringen blir i följd deraf allmänt föraktad och konungen deriemte. Och resultatet blir det, att konungen slutligen ej mera lyckas finna några statsråd efter sin smak, utan måste, med så mycken större förödmjukelse ju större motståndet varit — om äfven förut riksdagsupplösning och skattevägran å ömse sidor skulle användas — rätta sig efter folkets genom riksdagen uttryckta vilja och taga de statsråd, som riksdagen gillar. Skulle konungen möjligtvis föredraga att med statstjenarnes tillhjelp försöka en statskupp, hvarpå vid 1872 års riksdag antyddes, då är förbindelen mellan honom och folket upphäfd, då ställer han sig utom lagen, och då vet folket nog hvad det har att göra. Så långt vilja vi likväl hoppas, att det aldrig numera kommer i det gamla Sverige, utan att konungen nöjer sig med sin honom anvisade roll: att vara folkets förste tjenare. st Te8 ske Je LEN ANNA 4 fa RER AR TRAKTEN