ställande maktens öfriga organer kunna
vara folkets tjenare, men konungen är
det icke.
I spetsen för både folk och styrelse ställer
vår grundlag konungen. Sjelf oansvarig, men
inom gränserna af;sin regeringsform, är han
hela sambhällskroppens hufvud, statsöfverhufvu-
det. Han regerar, men han styr icke; detta
sista tillhör den af honom utsedda styrelsen.
Han kan således allra minst uppfattas sfsom en
re tjenare; han är statens högste represen-
Enligt vår uppfattning utgör likväl
konungen, jemte statsråden, tillsammans
regeringen. Detta bevittnas bäst genom
det visserligen ingalunda exakta, men
dock häfdvunna språkbruket, att offci-
ellt kalla regeringen för . m:t. Konun-
gen står således i spetsen för regerin-
gen, men ingalunda öfver eller utom hen-
ne. Och tillsammans med: alla de öf-
riga statstjenarne utgöra konungen och
statsråden den verkställande myndig-
heten.
fESannt är visserligen, att konungens
erson enligt grundlagen är oantastlig.
an kan ej ställas till rätta inför någon
sorts domstol eller på annat sätt lagli-
gen dragas till ansvar. Men konungen
är derför ingalunda oåtkomlig. Han upp-
bär af folket aflöning, liksom dess öfriga
embetsmän. Denna aflöning kan ökas
eller minskas, ja, principielt finnes intet
hinder att helt och hållet indraga den,
lika väl som Kommerskollegii presidents-
lön. Ty det står ingenstädes i grundla-
gen, att konungen skall hafva så och så
stor lön. Konungen kan t. ex. tänkas så
rik och så folkkär, att han afsäger sig
all lön. Vid riksdagarne har ej heller
någon satt i fråga, att ej folkets repre-
sentanter skulle ega rättighet att ned-
sätta aflöningens belopp. Men de se-
he hafva hitills ej ansett detta lämp-
igt.
Allt detta häntyder väl på en tjenares
förhållande, om något gör det. Men
det finnes äfven ett annat medel att er-
inra regenten derom, om han skulle
glömma det, nemligen det konstitutionella
medlet, statsrådets ansvarighet inför fol-
kets representanter. Det går visserligen
an att någon tid, trotsande på konunga-
maktens förmenta prerogativer, regera
med ett statsråd, som ogillas af riksda-
gen. Försöket göres för närvarande i
Norge och Danmark. Men i längden bär
sig sådant aldrig. Småningom minskas
för konungen möjligheten att till stats-
råd erhålla de ckunnige, redbare och
allmänt aktade män4, som grundlagen
omtalar. Statsråden blifva allt sämre och
osjelfständigare, regeringen blir i följd
deraf allmänt föraktad och konungen
deriemte. Och resultatet blir det, att
konungen slutligen ej mera lyckas finna
några statsråd efter sin smak, utan må-
ste, med så mycken större förödmjukelse
ju större motståndet varit — om äfven
förut riksdagsupplösning och skattevä-
gran å ömse sidor skulle användas —
rätta sig efter folkets genom riksdagen
uttryckta vilja och taga de statsråd, som
riksdagen gillar.
Skulle konungen möjligtvis föredraga
att med statstjenarnes tillhjelp försöka
en statskupp, hvarpå vid 1872 års riks-
dag antyddes, då är förbindelen mellan
honom och folket upphäfd, då ställer han
sig utom lagen, och då vet folket nog
hvad det har att göra. Så långt vilja
vi likväl hoppas, att det aldrig numera
kommer i det gamla Sverige, utan att
konungen nöjer sig med sin honom an-
visade roll: att vara folkets förste tjenare.
st Te8 ske Je LEN ANNA 4 fa RER AR TRAKTEN