— Men jag talar med er om min son
don R.miro och jag glömmer att fråga efier
er gon don Fernand. Ar han fortfarande
stadd på resor?
— Ja, svarade don Ruiz med en nästan
qväfd stämma.
— Eijest ypper sig nu ett godt tillfälle
att få honom anställd vid hofvet, don Ruiz.
Ni är en af da förnämsta ädliogar i Aoda-
lusien, och om ni bad konnog don Carlos
om rågon ynnest, är jag viss om att han,
fastän han i allmänhet icke har ögon och
öron för andra äa sina flammändare, af ren
politik, om icke af någon annan bevekelse-
grucd, skulte bevilja er den.
— Jag har verkligen en bön att ställa
till konung don Csrlos, svarade don Ru z;
men jag tv.flar på att j:g skall bli bönhörd.
I detta ögonblick slog klockan 2? i Vela-
tornet.
Nu skycd de ella fram mot porten för
att vara tillstädes i det ögonblick, då konu-
gen sku!le snlända dit och stiga 2f hästen.
Endast Ruiz de Torrillas qvarblef på den
plats, der han befann sig; dock reste han
sig. Hved don Lopez betröffar, följde han
de andra herrarne.
Fänferer ljödo, gifrande tillkänna, att ko-
nungen nu firdades uppför backen ock snart
ekullo uppnå porten till las Ålgives.
Plötsligt visade han sig, ridande på sn
stora stridshäs!, hvilken var klädd i jern,