— Men jag talar med er om min son don R.miro och jag glömmer att fråga efier er gon don Fernand. Ar han fortfarande stadd på resor? — Ja, svarade don Ruiz med en nästan qväfd stämma. — Eijest ypper sig nu ett godt tillfälle att få honom anställd vid hofvet, don Ruiz. Ni är en af da förnämsta ädliogar i Aodalusien, och om ni bad konnog don Carlos om rågon ynnest, är jag viss om att han, fastän han i allmänhet icke har ögon och öron för andra äa sina flammändare, af ren politik, om icke af någon annan bevekelsegrucd, skulte bevilja er den. — Jag har verkligen en bön att ställa till konung don Csrlos, svarade don Ru z; men jag tv.flar på att j:g skall bli bönhörd. I detta ögonblick slog klockan 2? i Velatornet. Nu skycd de ella fram mot porten för att vara tillstädes i det ögonblick, då konugen sku!le snlända dit och stiga 2f hästen. Endast Ruiz de Torrillas qvarblef på den plats, der han befann sig; dock reste han sig. Hved don Lopez betröffar, följde han de andra herrarne. Fänferer ljödo, gifrande tillkänna, att konungen nu firdades uppför backen ock snart ekullo uppnå porten till las Ålgives. Plötsligt visade han sig, ridande på sn stora stridshäs!, hvilken var klädd i jern,