sammanslås till en hafva vi ingenting att invända, ehurn vi ej rätt förstå hvad sammanhang den har med försvarsoch afskrifningsfrågorna. Deremot måste vi bestämdt protestera deremot att förslag till ändringar af bevillningens grunder skulle blifva en lagfråga. Hr A. anför såsom hufvudsakligt skäl till denna åtgärd, att bevillningen, efter grundskatternas afskrifvande, kommer att utgöra den hufvudsakliga direkta beskattningen,. Ty de öfriga skälen: synas oss dels oklara, dels i alla hänseenden underordnade. Det förstnämda skälet skulle äfven vara oklart, ja, hardt nära obegripligt, om man ej af pressens konservativa organer visste hvad som egentligen ligger under detsamma. De utgå nemligen från det antagande, såsom bevisadt, att de ordinarie statsinkomsterna icke få rubbas annat än genom riksdagens och regeringens gemensamma beslut. Men detta antagande är ännu ingenting mindre än bevisadt. Ty den omständighet, att talmännen vid 1872 års riksdag vägrade proposition på mantalspenningarnes afskaffande och att Andra kammaren för tillfället dervid lät bero, med anledning af konstitutionsutskottets dåvarande sammansättning, bevisar ingalunda att frågan då afgjordes eller att riksdagen en gång för alla afstod från sin grundlagsenliga rätt att allena beskatta svenska folket, äfven om detta ej genom ett bestämdt stadgande blifvit utsagdt om nämda inkomster, liksom med bevillninen. Men äfven antaget att nyssnämda pågtående vore riktigt och att regeringen, sedan grundskatterna och roteringsbördan blifvit afskrifna, oberoende af riksdagen borde kunna påräkna en motsvarande inkomst — en sak, som vi ingalunde medgifva — så följer deraf ingalunda att denna inkomst bör vara bevillningen. Ty oberäknadt att bevillningens andra artikel, som år 1873 blott uppgick till omkring 2,609,000 kr., är alldeles för ringa att fylla beloppet af 10 millioner, så skulle riksdagen för detta ändamål kunna anslå hvilken annan statsinkomst som helst, t, ex. en del af tullen eller af bränvinsmedlen m. m. d. Men hvarför har hr Anderson då just föreslagit bevillningen? Ej kan det vara endast derför att den är en direkt inkomst, liksom grundskatterna. Ty detta är ju likgiltigt, blott penningarne otvifvelaktigt ställas till regeringens förfogande. Genom ett yttrande i samma nummer af Samtiden, som nyss omnämdes, lyftes något litet på slöjan. Den ärade förf. säger derstädes: Men det är ej blott för regeringen, som en viss stabilitet i statsanslagen är önskvärd. Om det läte sig göra att anvisa bevillningen ett rum bland de fasta statsinkorhsterna — som ej af riksdagen allena medelst gemensam votering kunna ändras — så skulle detta hafva den fördelen att försäkra de klasser, af hvilka denna beskattning företrädesvis utgöres, d. v. s. kapitalisterna och den stora industrien, hvartill äfen komme statens löntagare, mot någon sådan Iördelning af samhällets bör or på andra klasger, som 1867 års riksdag ställde i utsigt i af-weende på försvarsväsendet, till icke särdeles stor uppbyggelse för dem alla, som hade den olyckan att tillhöra de öfrige. Detta vill på ren svenska säga: vikapitalister och löntagare skola nu, fastän det egentligen j har med saken att göra, passa på att såsom vilkor för afskrifningen insmyga ett stadgande i våra grundlagar, som gör omöjligt att utan Första kammarens och regeringens samtycke — d. v. s. att någonsin — genomföra någon skattejemkning eller någon skattereform, som ajfser de nuvarande skattebördornas jemnare fördelning genom förhöjning af inkomstskatten den enda skatt, som träffar de bemedlide lika mycket som de obemetlade. Det är denna solycka för de öfrige,, som skall förekommas. Vi hoppas likväl att svenska folket, svenska riksdagen och särskildt Andra kammaren ej skola låta locka sig att ingå i denna snara, så fint den än må vara utlagd.