-— 124 —
än väl, att just här hade vargarne, björnarne
och vildkattorna sitt egentliga tillhåll, - En-
dast sällan torde det ha händt, att de sva-
gere djuren, sådana Bom dofhjortar och rå-
bockar, vågade sig in på detta gebit, der
deras fruktade fiender regerade, och deck
såg man nu hela skaror af sådana djur, utom
sig af förskräckelse och i blixtenabb fart,
fly gånom detsamma åt det enda håll, hvar-
ifrån möjligheten till räddvivg undan elden
syntes vinka dem.
— Den här vägen! den här vägen! sade
Ginesta. Frukta intet, Fernand, se der vår
vägvisare!
Och hon pekade på en klart tindran-
de stjerna, efter hvilken hon rättade sin
kosa,
— Så länge vi ha henne till venster om
oss, liksom vi nyss hade henne på högra
sidan, fortfor ziguenerskan, skola vi gåi den
rätta riktningen.
Etter tio minuters gång, var stjornan dold
för deras blickar.
— Åh! gade Fernand, få vi nu också
regn? Det skulle vara trefligt att se elden
och vattnet kämpa mot hvarandra.
Men Ginesta bade stannat; och fattande
Fernandg hand, sade bon:
— Det är icke ett moln, som döljer
Bljornan.
— Hvad är det då?
— Det är rök!