Emellertid syntes hon öfvervinna denna
frestelse. Hon uppgaf en suck ech hviskade:
— Fernand!
Salteadoren npplyftada hufvudet.
— Stackars Ginesta, sade hen, så ung,
så skönjså godl!..: Och det är jag gom
skall förorsaka din: dödt. . Ackt jag är
sannerligen en fördömd varelse!
— Saknar du ilifvet,; Fernand? frågade
flickan i en ton, som betydde: Jag saknar
det icke, jag.
— 0! ja, ja! utropade den unge mannen.
Jag. tillstår att det är mig påkostande att
skiljas derifrån.
— För hvems skull? frågade Ginesta.
Salteadoren, som kinske nu först läste
hvad som försiggick i hennes hjerta, svara-
de- uten tvekan:
— För min mors.
Flickan uppgaf ett rop af glädje.
— Tack! Fernand, sade hon. Kom, min
vän, och följ mig.
— Hvarför följa dig? Hvart ämnar du
då gå?
— Följ mig, säger jsg dig.
-— Ah! ser du då icke, att vi redan äro
förlorade! yttrade Fernand med en axzol-
ryckning.
— Vi äro räddade, Fernand! Jag svarar
för allt, genmälde zignuenerskan.
Fernand reste sig upp, tviflande på de
ord, han nyss hört.