— Omöjligt! Vinden kommer söderifrån.
I detsamma kom en varg, tjutande och
med. ögonen flammande af ångest, förbi de
unga tu, utan att egna dem oller geten den
ringaste uppmärksamhet. Han styrde kosan
rakt norrut.
Geten å sin sida brydde sig icke heller
det minsta om vargen; en annan fara tyck-
tes uteslutande sysselsätta henne.
—sElden!t. elden! ropade Ginesta; vi
komma för sent; vi ha framför oss en mur
af eld!
— Vänta, sade Fernand, jag skall.ze efter
om du har rätt.
Och efter att ha fattat den lägsta grenen
af en bredvid dem stående tall, började han
klättra upp i detta träd.
Men kuappt hade hans fötter lemnat mar-
ken; förrän ett förfärligtbrummande lät höra
sig öfver hang hufvud.
Gineata drog den unge mannen åter till
sig med förskräckelse och visade honom på
en mörk massa, som bland trädens grenar
ungefär femton fot öfver deras hufvuden af-
tecknade sig mot himmelens azar.
— Ahl sade Fernand, du må gerna brum-
ma, gamle nalle; du skall ändå ej kunna
hindra eidens, framfart, och du -skuile ej
heller kunna afskräcka mig ifrån- att stiga
upp i trädet, om jag bara hade tid...
— Norrut! norrut! ropade Ginesta. En-
dagt den vägen står ännu o2s öppen.