Man har berättat att Napoleon före Orsi-
nis död haft ett samtal med denne, men
detta skall ej hafva varit händelsen. Dere-
mot skref Orsini en dag i sitt fängelse ett
bref till kejsaren, som hans försvarare, Jules
Favre, har kallat hons politiska testamente
och som i verkligheten bar prägeln af ett
historiskt dokument. I detta bref, som flere
gånger blifvit offentliggjordt, förekommer
bland annat följande mening: Ers majestät
måste ihågkomma, att så länge Italien ej är
sjelfständigt skall ers majestäts och Europas
luga endast vara en chimer. Napoleon hade
i sin ungdom varit medlem af de hemliga
logerna i Italien, af hvilka det Mazzinistiska
unga Italien var en fortsättning, och han
var således i det sistnämdas ögon en brotts-
lig och menedig broder, mot hvilken det
var en dubbel pligt att slipa dolken. Det
är utom allt tvifvel att kejsarens persönliga
faror utöfvade ett mäktigt inflytande på hans
regeringshandlingar, som i och för sig ej vi-
sade någon öfverlägsen politisk blick. Ca-
vour förde Frankrikes diplomati i ett led-
band, gom nu efteråt förefaller nästan otro-
ligt; kejsarens personliga idber gingo under
inverken af de italienska dolkarne i gamma
riktning, och på sådant sätt skapades denna
italienska politik, gom — här är ej frågan
om dess betydelse för Italien — genom sina
följder blef så utomordentligt olycksdiger för
Frankrike. (Forts.)