Man har berättat att Napoleon före Orsinis död haft ett samtal med denne, men detta skall ej hafva varit händelsen. Deremot skref Orsini en dag i sitt fängelse ett bref till kejsaren, som hans försvarare, Jules Favre, har kallat hons politiska testamente och som i verkligheten bar prägeln af ett historiskt dokument. I detta bref, som flere gånger blifvit offentliggjordt, förekommer bland annat följande mening: Ers majestät måste ihågkomma, att så länge Italien ej är sjelfständigt skall ers majestäts och Europas luga endast vara en chimer. Napoleon hade i sin ungdom varit medlem af de hemliga logerna i Italien, af hvilka det Mazzinistiska unga Italien var en fortsättning, och han var således i det sistnämdas ögon en brottslig och menedig broder, mot hvilken det var en dubbel pligt att slipa dolken. Det är utom allt tvifvel att kejsarens persönliga faror utöfvade ett mäktigt inflytande på hans regeringshandlingar, som i och för sig ej visade någon öfverlägsen politisk blick. Cavour förde Frankrikes diplomati i ett ledband, gom nu efteråt förefaller nästan otroligt; kejsarens personliga idber gingo under inverken af de italienska dolkarne i gamma riktning, och på sådant sätt skapades denna italienska politik, gom — här är ej frågan om dess betydelse för Italien — genom sina följder blef så utomordentligt olycksdiger för Frankrike. (Forts.)