namn Griscelli, som senare har utgifvit sina memoarer, berättar i dessa att han och polisprefekten Pietri, som var Cameratas personlige vän, ögonblickligen skyndade till Camerata så svart de fått underrättelse om det skedda. Sedan hans död var konstaterad — hvarvid polisprefekten kastade sig öfver sin väns lik och grät som ett barn — gingo de genom Tuilerierna, der man ännu dansade, tillbaka till prefekturen. Griscelli beslöt att hämnas sin välgörare Pietris vän och begärde nästa morgon pass till London; han antog nemligen att Zambo, som försvunnit efter Cameratas död, hade begifvit sig dit. Han fick passet samt tusen frank, och prefekten yttrade, då han lemnade honom dem: Viäro korsikanare, gå, jag förstår dig. Låt ej bämnden vänta! Etter trettiosju timmar var han tillbaka, Zambo var dräpt och Griecelli hade lemnat hans lik på LondonBridge, efter att hafva kastat en flaska svafvelsyra i ansigtet på sitt offer för att göra det oigenkänligt. Omkring fjorton dagar senare, heter det vidare i Griscellis memoarer, hade jag ledBagat deras majestäter till St. Cloud, och jag spatserade på slottsgården, då Napoleon genom ett fönster befallde mig att komma upp i salongen. Då jag stod framför honom, sporde mig hans majestät i kejsarinnans närvaro: känner ni London? — Ja, sire. — När har ni varit der? — Då erg majestät sände mig dit med ett bref till herr de Persigny. — Har ni varit der sedan? (Då han sade detta, lsåg han;migiskarpt i ansigtet.) — Ja, sire, svarade jag och såg äfven honom i ansigtet, samma dag då herr Pietri gaf mig ett pass. — Siempre la vendetta! (alltjemt hämden!) sade Napoleon. — Sona Corso! (jag är Konslkan!) svarade jag. Denna besynnerliga historia har ännu en epilog. Grefve Camerata stod i förbindelse med en aktris vid Variet6-teatern, som var vansinnigt förälskad i honom. Då hon erfor hans död, som inför publiken tiliskrets sjelfmord, förorsakadt af olyckliga börsspekulationer, tog hon litvet af sig medelst kol-os. Historien må nu vara sann eller ej — och tet synes dock föga sannolikt att den skulle vara gripen helt och hållet ur luften, liksom äfven att en menniska med fullkomligt kallt blod och med så noggranna detaljer skulle förklara sig vara en annans mördare, såsom Griscelli gör — så mycket är i alla händelger visst att polisen i början af kejsardömet spelade en mycket vigtig roll i Frankrike, och vi erinra oss ett annat exempel derpå, som lyckligtvis är mer komiskt än tragiskt. En rik borgare från Stockholm, hr S., hvad politik beträffar den oskyldigaste menniska under solen, reste i början af femtiotalet lill Paris för att dels der, dels i Sydfrankrike tillbringa ett år med familj, tjenare och en ung man, hr N., som var inbjuden att resa med som tolk och sällskap. Detogoin å ett af de bästa hotellen, tills de kunde å en passande privatbostad. Ankomsten skedde på aftonen och redan nästa förmiddag hade hr 8. med hr N:s hjelp funnit en möblerad våning, som hyrdes för ett halft år, och en del af. hyran betalades i förskott. De två herrarne skildes derefter för att åter träffas till middagen, hvarefter hela familjen gick på operan. Vid hemkomsten derifrån mottogos de af värden, som framvisade en skriftlig order från qvarterets poliskommissarie, lydande att hr 5. med familj och sällskap skulle lemna Paris inom sex timmar efter befallningens mottagande och Frankrike inom 8 dagars förlopp. — Man kan tänka sig den hederliga familjens förvåning och bestörtning. Till och med värden på: hotellet rördes deröfver och öfvertygades om att här måtte råda något missförstånd. Han uppsökte poliskommissarien midt i natten, men denne visade honom en order från sjelfva polisprefekten, hr Pietri. Han påtog sig emellertid ansvaret för att bevilja sex timmars förlängning af fristen. Det svenska sändebudet intervenerade och gick i borgen för familjens politiska oskadlighet, men icke en gång detta Hjelpte. De måste resa och hals öfver hufvud vända tillbaka till Sverige. — Gåtan blef slutligen löst. Hr N., som hyste vissa rabulistiska åsigter och som några år förut utgifvit ett radikalt blad i Sverige, hade samtidigt stått i brefvexling med den bekante Proudhon. Vid sin ankomst till Paris hade han strax skyndat sig att uppsöka denne, som bodde i Passy. Proudhons boning. var alltid bevakad, besöket rapporterades till polischefen och sålunda fingo de oskyldiga lida för den skyldige.) Men om också polisen sålunda en och annan gång visade sig alltför tjenstaktig, så måste man å andra sidan medgifva att det var nödvändigt för densamma att hålla ögonen öppna; ån utlandet kom den ene utskickade efter den andre för att mörda kejBaren, de flesta styrde och inspirerade af Mazzini och tillhörande de italienska Carbonari-logerna. : Utan att betrakta dem som grepos innan de ännu hade kommit till början af sin plans utförande, räknar man redan innan, Orsinis: attentat en större mängd mordförsök mot kejsaren. Det första var af en fransk officer vid namn Kelche, som hade varit deporterad till Lamtessa, me ma -RR FAL RH JAA QR