namn Griscelli, som senare har utgifvit
sina memoarer, berättar i dessa att han och
polisprefekten Pietri, som var Cameratas
personlige vän, ögonblickligen skyndade till
Camerata så svart de fått underrättelse om
det skedda. Sedan hans död var konstate-
rad — hvarvid polisprefekten kastade sig
öfver sin väns lik och grät som ett barn —
gingo de genom Tuilerierna, der man ännu
dansade, tillbaka till prefekturen. Griscelli
beslöt att hämnas sin välgörare Pietris vän
och begärde nästa morgon pass till London;
han antog nemligen att Zambo, som försvun-
nit efter Cameratas död, hade begifvit sig
dit. Han fick passet samt tusen frank, och
prefekten yttrade, då han lemnade honom
dem: Viäro korsikanare, gå, jag förstår dig.
Låt ej bämnden vänta! Etter trettiosju tim-
mar var han tillbaka, Zambo var dräpt och
Griecelli hade lemnat hans lik på London-
Bridge, efter att hafva kastat en flaska svaf-
velsyra i ansigtet på sitt offer för att göra
det oigenkänligt.
Omkring fjorton dagar senare, heter det
vidare i Griscellis memoarer, hade jag led-
Bagat deras majestäter till St. Cloud, och jag
spatserade på slottsgården, då Napoleon ge-
nom ett fönster befallde mig att komma upp
i salongen. Då jag stod framför honom,
sporde mig hans majestät i kejsarinnans när-
varo: känner ni London? — Ja, sire. — När
har ni varit der? — Då erg majestät sände
mig dit med ett bref till herr de Persigny.
— Har ni varit der sedan? (Då han sade
detta, lsåg han;migiskarpt i ansigtet.) — Ja,
sire, svarade jag och såg äfven honom i an-
sigtet, samma dag då herr Pietri gaf mig
ett pass. — Siempre la vendetta! (alltjemt
hämden!) sade Napoleon. — Sona Corso! (jag
är Konslkan!) svarade jag.
Denna besynnerliga historia har ännu en
epilog. Grefve Camerata stod i förbindelse
med en aktris vid Variet6-teatern, som var
vansinnigt förälskad i honom. Då hon erfor
hans död, som inför publiken tiliskrets sjelf-
mord, förorsakadt af olyckliga börsspekula-
tioner, tog hon litvet af sig medelst kol-os.
Historien må nu vara sann eller ej — och
tet synes dock föga sannolikt att den skulle
vara gripen helt och hållet ur luften, liksom
äfven att en menniska med fullkomligt kallt
blod och med så noggranna detaljer skulle
förklara sig vara en annans mördare, såsom
Griscelli gör — så mycket är i alla händel-
ger visst att polisen i början af kejsardömet
spelade en mycket vigtig roll i Frankrike,
och vi erinra oss ett annat exempel derpå,
som lyckligtvis är mer komiskt än tragiskt.
En rik borgare från Stockholm, hr S., hvad
politik beträffar den oskyldigaste menniska
under solen, reste i början af femtiotalet
lill Paris för att dels der, dels i Sydfrank-
rike tillbringa ett år med familj, tjenare och
en ung man, hr N., som var inbjuden att
resa med som tolk och sällskap. Detogoin
å ett af de bästa hotellen, tills de kunde
å en passande privatbostad. Ankomsten
skedde på aftonen och redan nästa förmid-
dag hade hr 8. med hr N:s hjelp funnit en
möblerad våning, som hyrdes för ett halft år,
och en del af. hyran betalades i förskott.
De två herrarne skildes derefter för att åter
träffas till middagen, hvarefter hela familjen
gick på operan. Vid hemkomsten derifrån
mottogos de af värden, som framvisade en
skriftlig order från qvarterets poliskommis-
sarie, lydande att hr 5. med familj och säll-
skap skulle lemna Paris inom sex timmar
efter befallningens mottagande och Frankrike
inom 8 dagars förlopp. — Man kan tänka
sig den hederliga familjens förvåning och
bestörtning. Till och med värden på: hotel-
let rördes deröfver och öfvertygades om att
här måtte råda något missförstånd. Han
uppsökte poliskommissarien midt i natten,
men denne visade honom en order från sjelfva
polisprefekten, hr Pietri. Han påtog sig
emellertid ansvaret för att bevilja sex tim-
mars förlängning af fristen. Det svenska
sändebudet intervenerade och gick i borgen
för familjens politiska oskadlighet, men icke
en gång detta Hjelpte. De måste resa och
hals öfver hufvud vända tillbaka till Sverige.
— Gåtan blef slutligen löst. Hr N., som
hyste vissa rabulistiska åsigter och som några
år förut utgifvit ett radikalt blad i Sverige,
hade samtidigt stått i brefvexling med den
bekante Proudhon. Vid sin ankomst till Pa-
ris hade han strax skyndat sig att uppsöka
denne, som bodde i Passy. Proudhons bo-
ning. var alltid bevakad, besöket rapportera-
des till polischefen och sålunda fingo de
oskyldiga lida för den skyldige.)
Men om också polisen sålunda en och an-
nan gång visade sig alltför tjenstaktig, så
måste man å andra sidan medgifva att det
var nödvändigt för densamma att hålla ögo-
nen öppna; ån utlandet kom den ene ut-
skickade efter den andre för att mörda kej-
Baren, de flesta styrde och inspirerade af
Mazzini och tillhörande de italienska Car-
bonari-logerna. : Utan att betrakta dem som
grepos innan de ännu hade kommit till bör-
jan af sin plans utförande, räknar man re-
dan innan, Orsinis: attentat en större mängd
mordförsök mot kejsaren. Det första var
af en fransk officer vid namn Kelche, som
hade varit deporterad till Lamtessa, me
ma -- RR FAL RH JAA QR