garen infunnit sig å torget och der sett sex svin på en vagn och två svin på en annan mindre vagn, alla mer än tillbörligt sammanpackade, särdeles de på den mindre vagnen; att rep varit bundna om benen på de sex svinen så hårdt, att blodet ej kunnat cirkulera och att benen nedanför banden varit svartblå; att ett af svinen haft på ryggen ett sår, troligen föranledt af skafning mot vagnskarmen: att svinens behandling ej kunnat betraktas annorlunda än såsom djurplågeri; samt att Nilsson på fråga medgifvit, att vagnen med de två svinen tillhörde honom. Kustsergeanten Lagercrantz: att svinen varit sammanpackade och bundna, på sätt vittnet Kullberg berättat, och att vittnet sett blod rinna ned åt fötterna på svinen. Rådlusrätten yttrade enligt utslag den 2 december 1872: att som Nilsson vore lagligen öfvertygad om åtalade förseelse, dömdes han, jeomlikt 18 kap. 16 8 strafflagen, att derför böta 100 rdr. Nilsson besvärade sig i hofrätten öfver Skåne och Blekinge och yrkade befrielse från åtalet, då icke styrkt vore, att han med grymhet behandlat svinen. Hofrätten fann, enligt utslag den 21 febr. 1873, skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i rådhusrättens utslag. Underdånig talan fullföljdes af Nilsson. Målet föredrogs den 18 september 1873 inför Högsta domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Naumann, von Hofsten, Olivecrona,. Lagerstråle och Strandberg) funno ej skäl att göra annan ändring i hofrättens utslag, än att de klaganden i målet ådömda böter nedsattes till tjugo rdr rmt. Justitieråden Abnqvist och Wretman yttrade: att som det, emot klagandens bestridande, icke kunde anses ådagalagdt, att klaganden vid behandling af ifrågavarande kreatur visat uppenbar grymhet, pröfvade justitieråden skäligt, med ändring af domstolarnes beslut, befria klaganden från honom ådömda böter.