och halgen och utbredde sig ända till finger-
och tåspetsarne. Allt efter som vi längre
inträngde i bålan, tilltog denna besynnerliga
känsla, så att den slutligen blef nästan out-
härdlig. Emellertid vågade vi oss längre
fram, ehuru det snart blef klart för oss att
vi ej länge kunde qvarstanna på denna hem-
lighetsfulla plats. Jag har glömt omnämna
att väggar och golf i denna håla och i syn-
nerhet några fristående klippor derinne voro
högeligen magnetiska och blefvo det alltmer
ju längre vi framträngde mot norr.
En af sällskapet, som bar en yxa, kände
den plötsligen ryckas ur sin hand genom en
magnetisk klippa, som stod der vi gingo
fram, och den förenade styrkan hos oss alla
fyra var ej tillräcklig att rycka lös den. En
fällknif, som jag händelsevis tappade på golf-
vet måste jag qvarlemna, emedan ingen
hade styrka nog i sina fingrar att taga upp
den. Mason, som för tillfället hade påtagit
sig ett par grufarbetareskor, hvilkas bottnar
voro starkt jernbeslagna, kunde endast med
svårighet gå, och då han plötsligen råkade
att stiga på ett ställe af golfvet, som var
ännu starkare magnetiskt än den öfriga de-
len, fann han sig plötsligen stå fast och ur
stånd att röra sig. Han var tvungen att
draga fötterna ur sina skor, som han måste
qvarlemna, hvarpå han skar remsor ur sin
rock för att binda dem omkring fötterna till
skydd mot de skarpa stenarne. Vi hade be-
funnit oss i denna håla ungefärligen 10 mi-
nuter, då den rysande känslan plötsligen
började tilltaga och det föreföll oss som en
kall och genomträngande vind isade alla våra
leder. Vi drogo oss hastigt tillbaka och upp-
nådde mer döda än lefvande den yttre hålan,
som inneslöt en het källa. Vi följde derpå
hastigt den uppspända ledtråden och efter
ett par timmar kommo vi lyckligen ut ur
hålan.
Från källaren. Kallar ni det här en
kalfkotlett, kypare? sade en gammel gentle-
man, som intog sin middag på en källare,
det är ju en förolämpning mot hvarje ärlig
kalf i landet. — Jag försäkrar att det inte
var min mening att förolämpa herrn, sva-
rade kyparen ödmjukt.