och halgen och utbredde sig ända till fingeroch tåspetsarne. Allt efter som vi längre inträngde i bålan, tilltog denna besynnerliga känsla, så att den slutligen blef nästan outhärdlig. Emellertid vågade vi oss längre fram, ehuru det snart blef klart för oss att vi ej länge kunde qvarstanna på denna hemlighetsfulla plats. Jag har glömt omnämna att väggar och golf i denna håla och i synnerhet några fristående klippor derinne voro högeligen magnetiska och blefvo det alltmer ju längre vi framträngde mot norr. En af sällskapet, som bar en yxa, kände den plötsligen ryckas ur sin hand genom en magnetisk klippa, som stod der vi gingo fram, och den förenade styrkan hos oss alla fyra var ej tillräcklig att rycka lös den. En fällknif, som jag händelsevis tappade på golfvet måste jag qvarlemna, emedan ingen hade styrka nog i sina fingrar att taga upp den. Mason, som för tillfället hade påtagit sig ett par grufarbetareskor, hvilkas bottnar voro starkt jernbeslagna, kunde endast med svårighet gå, och då han plötsligen råkade att stiga på ett ställe af golfvet, som var ännu starkare magnetiskt än den öfriga delen, fann han sig plötsligen stå fast och ur stånd att röra sig. Han var tvungen att draga fötterna ur sina skor, som han måste qvarlemna, hvarpå han skar remsor ur sin rock för att binda dem omkring fötterna till skydd mot de skarpa stenarne. Vi hade befunnit oss i denna håla ungefärligen 10 minuter, då den rysande känslan plötsligen började tilltaga och det föreföll oss som en kall och genomträngande vind isade alla våra leder. Vi drogo oss hastigt tillbaka och uppnådde mer döda än lefvande den yttre hålan, som inneslöt en het källa. Vi följde derpå hastigt den uppspända ledtråden och efter ett par timmar kommo vi lyckligen ut ur hålan. Från källaren. Kallar ni det här en kalfkotlett, kypare? sade en gammel gentleman, som intog sin middag på en källare, det är ju en förolämpning mot hvarje ärlig kalf i landet. — Jag försäkrar att det inte var min mening att förolämpa herrn, svarade kyparen ödmjukt.