Utrikes-Nyheter. Den engelska veckotidningen Economist, hvilken i allmänhet utmärker sig för ett lika klart som oväldigt omdöme rörande politiska händelser och personligheter, anställer i sitt sista nummer följande betraktelser med anledning at den Arnimska frågan: Detta är icke första gången, gom furst Bismarck kommit i ett spändt förhållande till en af sina skickligaste diplomatiska agenter och sett sig nödsakad att fullständigt bryta med en sådan. Grefve Usedom, som under någon tid var preussisk ambassadör i Florens, fann det omöjligt att arbeta under furst Bismarck, eller också ansåg fursten det omöjligt att kommendera honom. Följden blef, att man snart å ömse sidor befann sig på ett sluttande plan, hvilket visserligen icke ledde till en skandal, sådan som den Arnimska, men dock förorsakade, att den preussiska diplomatien förlorade en af sina bästa medlemmar. Sannerligen, ingen sammanställning af personliga egensksper är mera sällsynt än den förening af skarp blick, snabb uppfattning och en för genomförandet af en omfattande och invecklad utrikespolitik nödvändig fyndighet, som finnes hos furst Bismarck. Han besitter alla dessa egenskaper, på samma gång som han eger all den foglighet, medgörlighet och sjelfuppoffring, som erfordras för att bibringa statschefen den öfvertygelsen, att hans vilja i politiska. frågor icke helt och hållet våldföres af den person, som handhafver statens angelägenheter. En diplomat i grefve Arnvims ställning har icke allenast att handla på egen hand vid kritiska tillfällen då han ej hinner rådfråga sin chef, utan han måste äfven på ett grannlaga sätt framhålla för sin förman alla de svårigheter, som uppställa sig mot den politik, han är ålagd att följa. En sådan sjelfständig framställning af diplomatiska svårigheter, afgifven af en underordnad, ehuru högt stående embetsman, kan ofta — såsom man finner af en händelse, som relateras i det nyligen utgifna arbetet om lord Palmerstons lif — synas ganska mycket likna en närgången kritik af förmannens uppfattning. För en djerf och snillrik man, sådan som furst Bismarck, är den största svårigheten den, att det är så godt .sem omöjligt för honom att få ett alter ego, som kan bjelpa honom att realisera sina id6er. När furst Bismarck vet med sig, att han sjelf skulle kunna genomföra en sak, så grämer det honom, y att hans underlydande icke skola ega samma förmåga. Man måste dock taga i betraktande, att en person, som skall lyda ett så gjelfherrskande snille, antagligen icke kan vara kompetent att handla så, som furst Bismarck sjelf i samma ställning skulle hafva handlat, under det att å andra sidan sjelfva lämpligheten för en ansvarsfull befattning kräfver en viss individuell kraft, som icke ofta vill forma sig efter andras tycken, Furst Bismarck är en statsman af stor begåfning, men han har den egenheten, att han icke gerna tål någon opposition från sina underordnade; det är en omständighet, som obestridligen uppställer en gräns för hans diplomatiska inflytande. Furst Bismarck tillhör, så att säga, den militära politiska skolan. Det är icke iden skolan, som de skickligaste diplomaterna blifvit eller ens kunna blifva uppfostrade. Stoltheten, maktfullkomligheten och noggranheten hos denna skola tillåta icke densamma att böja sig för mognandet och utvecklingen af dessa sjelfständiga åsigter, som utgöra den högsta diplomatiens lif och andedrägt. Deraf kommer det sig, att furst Bismarck för visso icke eger så stort inflytande i andra stater som man kunde antaga att en så mäktig stats utrikesminister skulle utöfva. För icke länge sedan fick han en