Utrikes-Nyheter.
Den engelska veckotidningen Economist,
hvilken i allmänhet utmärker sig för ett lika
klart som oväldigt omdöme rörande politi-
ska händelser och personligheter, anställer i
sitt sista nummer följande betraktelser med
anledning at den Arnimska frågan:
Detta är icke första gången, gom furst
Bismarck kommit i ett spändt förhållande
till en af sina skickligaste diplomatiska agen-
ter och sett sig nödsakad att fullständigt
bryta med en sådan. Grefve Usedom, som
under någon tid var preussisk ambassadör
i Florens, fann det omöjligt att arbeta un-
der furst Bismarck, eller också ansåg fur-
sten det omöjligt att kommendera honom.
Följden blef, att man snart å ömse sidor
befann sig på ett sluttande plan, hvilket vis-
serligen icke ledde till en skandal, sådan
som den Arnimska, men dock förorsakade,
att den preussiska diplomatien förlorade en
af sina bästa medlemmar.
Sannerligen, ingen sammanställning af
personliga egensksper är mera sällsynt än
den förening af skarp blick, snabb uppfatt-
ning och en för genomförandet af en om-
fattande och invecklad utrikespolitik nödvän-
dig fyndighet, som finnes hos furst Bismarck.
Han besitter alla dessa egenskaper, på sam-
ma gång som han eger all den foglighet,
medgörlighet och sjelfuppoffring, som er-
fordras för att bibringa statschefen den
öfvertygelsen, att hans vilja i politiska.
frågor icke helt och hållet våldföres af den
person, som handhafver statens angelägen-
heter.
En diplomat i grefve Arnvims ställning
har icke allenast att handla på egen hand
vid kritiska tillfällen då han ej hinner rådfråga
sin chef, utan han måste äfven på ett grann-
laga sätt framhålla för sin förman alla de
svårigheter, som uppställa sig mot den po-
litik, han är ålagd att följa. En sådan
sjelfständig framställning af diplomatiska
svårigheter, afgifven af en underordnad,
ehuru högt stående embetsman, kan ofta —
såsom man finner af en händelse, som rela-
teras i det nyligen utgifna arbetet om lord
Palmerstons lif — synas ganska mycket
likna en närgången kritik af förmannens
uppfattning.
För en djerf och snillrik man, sådan som
furst Bismarck, är den största svårigheten
den, att det är så godt .sem omöjligt för
honom att få ett alter ego, som kan
bjelpa honom att realisera sina id6er.
När furst Bismarck vet med sig, att han
sjelf skulle kunna genomföra en sak, så
grämer det honom, y att hans underlydande
icke skola ega samma förmåga. Man måste
dock taga i betraktande, att en person, som
skall lyda ett så gjelfherrskande snille, an-
tagligen icke kan vara kompetent att handla
så, som furst Bismarck sjelf i samma ställ-
ning skulle hafva handlat, under det att å
andra sidan sjelfva lämpligheten för en an-
svarsfull befattning kräfver en viss indivi-
duell kraft, som icke ofta vill forma sig ef-
ter andras tycken, Furst Bismarck är en
statsman af stor begåfning, men han har
den egenheten, att han icke gerna tål någon
opposition från sina underordnade; det är
en omständighet, som obestridligen uppstäl-
ler en gräns för hans diplomatiska infly-
tande.
Furst Bismarck tillhör, så att säga, den
militära politiska skolan. Det är icke iden
skolan, som de skickligaste diplomaterna
blifvit eller ens kunna blifva uppfostrade.
Stoltheten, maktfullkomligheten och noggran-
heten hos denna skola tillåta icke densam-
ma att böja sig för mognandet och utvecklin-
gen af dessa sjelfständiga åsigter, som ut-
göra den högsta diplomatiens lif och ande-
drägt. Deraf kommer det sig, att furst
Bismarck för visso icke eger så stort infly-
tande i andra stater som man kunde antaga
att en så mäktig stats utrikesminister skulle
utöfva. För icke länge sedan fick han en