fat at publiken besvarades med niofaldig
urra.
Efter en paus går ridån upp för andr
gången och man mötes af en väl tänkt oc
väl utförd tablå: Till venster en staty a
Holberg (en målad kopia efter Steins ny:
original), tillbedd at genier; till höger i för
gränden Holbergspersönagör och i baligrun
len det nyå teaterhuset. Tablån helsader
och belönades med väldiga applåder.
ä beger sig publiken ut att uppsöka der
rymliga foyern. Dess hvita, ännu odekore.
rade väggar: gjorde ingalunda det fruktade
störande intrycket; tvärtom bidrog deras en-
kelhet att komma oss att känna, det vi ej
voro i ett lyxen verkliga galleri, utan i ett
tempels försal. Men äfven magen här sina
fantasier; ver saa artig! . . . Der ha vi buf.
feten; glace och limonad ha vi mycket litet
att bjuda på, men ändå... Den eleganta
verlden i foyörn spatserar in, det blir allt
trångt öm plats vid disken — der smuttar
en dam i siden och spetsar på ett glas bor-
gerlig porter, der står en dekorerad herre
och läser på den på väggen öppspikade pris-
kuranten hvad dö ölika sorters schnapse
stå, der bjudör en annan sina strålande
amer på — ett par smörgåsar, och de tacka
och tugga, ty den danska matlusten och den
danska enkelheten bryta sig fram, om de
också vore höljda i det tjockaste siden eller
den mest guldstickade vapenrock. In liten
promenad ut på loggian tyckes intressera
itet hvar, och utsigten derifrånljöfver Nytor-
vets ljushaf är öfver all beskrifning. Men
nu ringer det. Det lykkelige Skibbrud
väntar på oss.
Att en Holbergsk pjes skullö uppföras, vär
ju naturligt; men underligt nog synes det
088, Att man, först sedan man besinnat sig
på Elefte Junis och den skådespelerska,
Bom skulle -ha hufvudrollen i Barselstuen,
blifvit sjuk, tog till Det lykkelige Skibbrud.
Visserligen hör detta stycke ej till Holbergs
bästa, men då man betänker, att hela denna
ömedi är en framställning af. satiren (den
olbergska, dess: nödvändighet och gagn för
menskligheten, i) motsats mot det äckliga
namnsdagstrumpeteriet med dess smicker,
hyckleri och depraverande följder, samt att
olbergs förnämste typer passera revyÅ styc-
kets sista akt, har man svårt att förstå, det
;eaterstyrelsen så länge varit i valet och
ivalet i detta ränseende. Rosenkilde var en
mönstergiltig Rosiflengius, en sann och sattig
komik, ett utmärkt sätt att säga repli-
kerna — och vi måste bekänna, det vi ej
kunna tänka oss något mer fulländadt i den
vägen. Hr 0. Poulsen och fröken Jen-
sen som Heinrich och Pernille skötte sina
roller särdeles väl; hr Cetti deremot (den
ör stockholmaren väl bekante skådespelaren)
jar mycket svag som Jeronimus: För öfrigt
ick stycket så jemt och godt man kunde
egära under så svåra förhållanden, som nu,
lå repetitionerna påskyndats, göromålen sli-
its om styrelsen, och den, som annars skulle
elat Magdalenas roll, är sjuk. Pjesen sön-
erslets också -betänkligt af långa mellan-
kter. Dessa tidsmördare, för det mesta
örvisade från Molieres arbeten, borde helt
ch hållet Bli. det också från Holbergs, der
hangements eller slag på gongongen vore
Hräckliga aktafdelare; och -der raskhet är
tt hufvudvilkor. -
Ett värdigt slut till det heta bildade Öh-
nschlägers apoteos. Midt i förgrunden
aldens byst, omsifven af sörjande sånggu-
innor, till höger och venster hufvudperso :
erna i hans arbeten, och högt upp i bak-
runden Valhalls gudar i all sin herrlighet.
Klockan är 1,12 och den högtidliga akten
r slut Långsamt åker den kungliga famil-
n hem genom den hurrande menniskomas-
n; men ännu långt inpå natten — ovanligt
g för det ordentliga Köpenhamn — ses
ta skaror promenera utenför den nyinvig-
; helgedomen för att i det längsta njuta
den efterlängtade,synen.