fat at publiken besvarades med niofaldig urra. Efter en paus går ridån upp för andr gången och man mötes af en väl tänkt oc väl utförd tablå: Till venster en staty a Holberg (en målad kopia efter Steins ny: original), tillbedd at genier; till höger i för gränden Holbergspersönagör och i baligrun len det nyå teaterhuset. Tablån helsader och belönades med väldiga applåder. ä beger sig publiken ut att uppsöka der rymliga foyern. Dess hvita, ännu odekore. rade väggar: gjorde ingalunda det fruktade störande intrycket; tvärtom bidrog deras enkelhet att komma oss att känna, det vi ej voro i ett lyxen verkliga galleri, utan i ett tempels försal. Men äfven magen här sina fantasier; ver saa artig! . . . Der ha vi buf. feten; glace och limonad ha vi mycket litet att bjuda på, men ändå... Den eleganta verlden i foyörn spatserar in, det blir allt trångt öm plats vid disken — der smuttar en dam i siden och spetsar på ett glas borgerlig porter, der står en dekorerad herre och läser på den på väggen öppspikade priskuranten hvad dö ölika sorters schnapse stå, der bjudör en annan sina strålande amer på — ett par smörgåsar, och de tacka och tugga, ty den danska matlusten och den danska enkelheten bryta sig fram, om de också vore höljda i det tjockaste siden eller den mest guldstickade vapenrock. In liten promenad ut på loggian tyckes intressera itet hvar, och utsigten derifrånljöfver Nytorvets ljushaf är öfver all beskrifning. Men nu ringer det. Det lykkelige Skibbrud väntar på oss. Att en Holbergsk pjes skullö uppföras, vär ju naturligt; men underligt nog synes det 088, Att man, först sedan man besinnat sig på Elefte Junis och den skådespelerska, Bom skulle -ha hufvudrollen i Barselstuen, blifvit sjuk, tog till Det lykkelige Skibbrud. Visserligen hör detta stycke ej till Holbergs bästa, men då man betänker, att hela denna ömedi är en framställning af. satiren (den olbergska, dess: nödvändighet och gagn för menskligheten, i) motsats mot det äckliga namnsdagstrumpeteriet med dess smicker, hyckleri och depraverande följder, samt att olbergs förnämste typer passera revyÅ styckets sista akt, har man svårt att förstå, det ;eaterstyrelsen så länge varit i valet och ivalet i detta ränseende. Rosenkilde var en mönstergiltig Rosiflengius, en sann och sattig komik, ett utmärkt sätt att säga replikerna — och vi måste bekänna, det vi ej kunna tänka oss något mer fulländadt i den vägen. Hr 0. Poulsen och fröken Jensen som Heinrich och Pernille skötte sina roller särdeles väl; hr Cetti deremot (den ör stockholmaren väl bekante skådespelaren) jar mycket svag som Jeronimus: För öfrigt ick stycket så jemt och godt man kunde egära under så svåra förhållanden, som nu, lå repetitionerna påskyndats, göromålen sliits om styrelsen, och den, som annars skulle elat Magdalenas roll, är sjuk. Pjesen sönerslets också -betänkligt af långa mellankter. Dessa tidsmördare, för det mesta örvisade från Molieres arbeten, borde helt ch hållet Bli. det också från Holbergs, der hangements eller slag på gongongen vore Hräckliga aktafdelare; och -der raskhet är tt hufvudvilkor. Ett värdigt slut till det heta bildade Öhnschlägers apoteos. Midt i förgrunden aldens byst, omsifven af sörjande sångguinnor, till höger och venster hufvudperso : erna i hans arbeten, och högt upp i bakrunden Valhalls gudar i all sin herrlighet. Klockan är 1,12 och den högtidliga akten r slut Långsamt åker den kungliga familn hem genom den hurrande menniskomasn; men ännu långt inpå natten — ovanligt g för det ordentliga Köpenhamn — ses ta skaror promenera utenför den nyinvig; helgedomen för att i det längsta njuta den efterlängtade,synen.