— 220 —
och blef, icke. litet förvånad öfver att se
framför . mig..en herre, en ;forestiere. Den
höga gestalten, den. nobless, som främlin-
gens yttre uppenbarelse företedde, impone-
rade på den vorldserfarne Guiseppe, hvilken
sednare försäkrade för köksan, att det var:
en bel uomo af stånd.
Frågan, om gignorinan var hemma, besva-
rades med. ja, men den väl dresserade be-
tjenten tillade försigtigt ma non riceve. Man-
fred tryckte då ett guldmynt i hang hand
och sade med en röst hvari det, trots allt
bemödande, just icke-lyckades honom att ned-
lägga ett uttryck af lugn tillförsigt, att förbudet
ej gällde honom; han vore en vän till familjen
och -behöfde ej anmälas, och ban ville ej
öfverraska fröken... Klingande argumenter,
isynnerhet då de gåfro guldton ifrån sig,in-
verkade alltid på Guiseppe; han var öfver-
tygad om, att han hade en förnäm herre
framför sig, sannolikt en annan farbror från
Tyskland, som dock såg mycket mer elegant
och distinguerad ut än den gamle signoren
med: basrösten. : :
Med :bäfvande hjerta följde Wildenhausen
betjenten — i hvilken stämning skulle han
väl lemna huset? Han darrade för det afgö-
rande, efter hvilket han dock lifligt längta-
de. En flyktig blick i spegeln visade ho-
nom. bleka, af nattvak förbärjade drag och
en: fårad panna. Ducans ungdomliga, sköna
Antinous-hufvud höjde sig derbredvid — var