Re
speklören, som förstod något litet tyska,
teml!igen lugnt åhört; man hade bedt hos
nom gå till gödemagarinet, för att eftetse
om kappsräcken möjligen var der. Så sked-
de; och den gamle upptäckte svart det sökta
föremålet, gom redan en längre tid befunnit
sig derstädes, utan att det fallit någon i
att dorom underrätta egaren.
— Var så god och tag den; sade tjenste-
mannen. i
Öfverjägmästaren uppspärrade sina ögon;
man 2ffordrade honom ingen legitimation,
blott på bang egen uppgift utlomnades kapp-
säcken åt honom! Under sådant förhållande
kande det kallas för en riktig tur, att in:
gen annan förekommit honom, För att lug-
ua sitt samvete, framvisade hen sitt qvitto
och sitt pass.
— Va bene, va bene! svarade den sndre,
utan att bevärdiga papperen med en enda
blick, men tilläggande det ald:ig felande å
rivederla!
Skakande på hufvudet öfver detta beqvä-
ma sätt att sköta en tjenst, aflägsnade sig
den gamle, sedan han skickat Guiseppe förs
ut med sin till sist återeröfrade egendom.
Han sjelf ämnade straxt följa efter, emedan
fruatiraren väntade på honom med kaffet.
Ett tåg skulle afgå, vagn efter vagn rullade
fram till stationen och väntsalarne fylldes
ofterhand. Plötsligt hörde han bredvid sig
en röst, några ord ropades till honom, som