full af feberaktiga drömmar. Han öppnade fönstret, på det att morgonluften måtte afkyla hans beta tinvingar. Arno låg framför honom i morgonsoiens glans; vagnar, kärror, fotgängare trängdes om hvarandra på Trinitatis-bron; på kajen utbjödo tidningskolportörerne samt försäljarne af grönsaker och frukter med ljudliga rop sina varor, från S. Spiritos luftiga torn ljödo klockorna, kallande till morgonmessan, och likaså från S. Maria delle Carmines; i den fina blå, något töckniga iuften tedde sig förger af underbar djuphet och kraft. Wildenhausen lät sig icke af denna förtrollande ; bild lockas att fr .ngå det beslut, hvartill han efter en låogvarig inre kamp lyckats komma. Han ville resa sin väg, det var honom ovärdigt att dag efter dag löpa genom gatorna och kasta spejande blickar upp till fönstren, för att möjligtvis någon8 ädes upptäcka den unga flickan. Som en ekuggbild hade hon visat sig och åter försvunnit; hade han icke håliit näsduken, på hvilken hela hennes nemn fenns insydt, i sina händer, skulle han kanske ändå slutiigon ha trott mig narrad. gevom en likhet. En likhet! Hvar fanns väl ett så mildt, blomstrande litet snsigte, så djupt drömmande ögon, ett så gyllene skimrande hår? Det bade varit kon i all sin obeskrifliga fägring. Och han hads tagit näsdukeo till förevändning för :stt inför sig sjef i någon