full af feberaktiga drömmar. Han öppnade
fönstret, på det att morgonluften måtte af-
kyla hans beta tinvingar. Arno låg fram-
för honom i morgonsoiens glans; vagnar,
kärror, fotgängare trängdes om hvarandra
på Trinitatis-bron; på kajen utbjödo tid-
ningskolportörerne samt försäljarne af grön-
saker och frukter med ljudliga rop sina va-
ror, från S. Spiritos luftiga torn ljödo kloc-
korna, kallande till morgonmessan, och lika-
så från S. Maria delle Carmines; i den fina
blå, något töckniga iuften tedde sig förger
af underbar djuphet och kraft.
Wildenhausen lät sig icke af denna för-
trollande ; bild lockas att fr .ngå det beslut,
hvartill han efter en låogvarig inre kamp
lyckats komma. Han ville resa sin väg, det
var honom ovärdigt att dag efter dag löpa
genom gatorna och kasta spejande blickar
upp till fönstren, för att möjligtvis någon-
8 ädes upptäcka den unga flickan. Som en
ekuggbild hade hon visat sig och åter för-
svunnit; hade han icke håliit näsduken, på
hvilken hela hennes nemn fenns insydt, i
sina händer, skulle han kanske ändå slutii-
gon ha trott mig narrad. gevom en likhet.
En likhet! Hvar fanns väl ett så mildt,
blomstrande litet snsigte, så djupt dröm-
mande ögon, ett så gyllene skimrande hår?
Det bade varit kon i all sin obeskrifliga
fägring. - Och han hads tagit näsdukeo till
förevändning för :stt inför sig sjef i någon