den andre, än hvad denne förmår prestera.
Jag skulle aldrig protesterat mot denna för-
bindelse, om den blifvit bragt till stånd un-
der för dig mindre sårande förhållanden.
Men denna omkastning . . . Nåja, dig smärtade
det ju icke och det var hufvudsaken. Ba-
ron Wildenhausen har, utan att han visste
det, förorsakat detta parti.
— Herr von Wildenhausen — hur gå?
frågade Hermance med en svag darrning i
sin röst.
Öfverjägmästaren svarade icke straxt; ban
märkte med oro den hastiga färgskiftningen,
som förrådde hur klen och ömtålig hon än-
nu var. Smekande det mjuka håret yttrade
han slutligen:
— Freiendorf fruktade i honom en rival;
och svartsjukan gjorde det derför snart full-
komligt klart för honom, hvem hans hjerta
egontligen tillhörde. Vet du, lilla hexa, vi
misatogo oss den tiden alldeles i vår förmo-
dan rörande förhållsndet mellan din mor och
Wildenhausen. Hon har aldrig på allvar
intresserat sig för baronen — litet koket-
teri, ingenting annat! Hennes man brydde
henne nyligen för den gamle beundraren,
och då svarade hon leende, att han hade
den mindre behagliga ovanan att vilja ställa
deon han älskade som en gudinna på en pie-
destal; och för att icko förlora jemnvigton,
hade hon iör sin del noga aktat sig för att
bestiga den. Det var biott minnet af deras