och kan beses på Jakobs vaktkontor.
STEREO
Kristofer Jansons föredrag
om Island och isländska förhållanden var i
går besökt af nära nog ett hundratal åhö-
rare. Föreläsaren började med attbeskrifva
de intryck, han erfor vid sin ankomst till
Island, Rejkiaviks utseende och de isländska
qvinnornas drägt. På tal om fortskaffnings-
medlen på Island, som uteslutande bestå
hästryggen (till och med då det är frågaom
timmerstockar), omnämde tal. det komiska in-
tryck en isländsk ryttare gör genom sitt
eviga dinglande med benen kring hästlän-
den. Man hade upplyst tal. em, att orsaken
härtill varden, att om vintern måste ryttar
ren hålla fötterna varma, — Island hade i
det stora hela lemnat tal. ett sorgligt in-
tryck. Dess rikedomskällor voro stora, men
de användes ej af det isländska folket, som
var ett drömmande folk, helt och hället för-
gjunket i sina gamla minnen, i hvilka det
lät sig vaggas till sömn, som ett barn i gin
vagga af modren. De stora rikedomskällor,
som finnas i dess fjordar och elfvar, gjorde
främlingen sig till godo. De kokande källorna
ropade: kom och använd oss! men deras ro
var fåfängt. Man påstod, att orsaken till
denna overksamhet till en stor del borde
tillskrifvas de förhållanden, i hvilka Island
stod till Danmark, hvars köpmän förmå allt
öfver innebyggarne, bland annat, i anseende
till den ringa konkurrensen och bristen på
inhemskt kapital. Och isländarne äro för rädda
af sig för att våga sammanslå de många små
krafterna till något större företag.
Talaren öfvergick sedan till en beskrifning
öfver resorna på Island, som alltid ske på
hästryggen. Nattqvarter tages i kyrkorna;
ty prestgårdarne äro för små att herbergera
de resande, och se kyrkorna vid dessa till-
fällen ut som riktiga hållstugor. Der stekes,
kokas, ätes och drickes. Men det är ej un-
derligt. Vördnaden för Guds tempel är
ringa på Island. Det andliga lifvet är dödt.
Presterna, som tal. ofta funnit utgöra en
måttstock på folkets bildningsgrad, hålla
torra, kalla, döda predikningar. På Ting-
valla hed hade talaren till och med
sett en prest, som tagit sig ett ordentligt
rus. Men om man också ej funde sätta pre-
sternas andliga lif högt, måste dock me gif-
vas, att de voro gästvänliga, artiga, foster-
låndsälskande. Deras lefnadsvilkor voro små.
De boställen, de bebodde, voro föga bättre
än bondgårdarne på Island. Genom en fuk-
tig, mörk och trång passage kom man in i
hvardagsrummet. Der träffade man prosten,
ofta nog en person, som tillbragt sina student-
år i det glada Köpenhamn, som der t. o. m.
vunnit rykte som vetenskapsman eller skald,
men som trots allt detta valt det kalla Island
till sitt hem. Man kunde i deras rum finna
den rikaste bokhylla med tyska, engelska,
franska, spanska, italienska, latinska och gre-
kiska författare, men från väggarne rann
fukten, och presten gick klädd som en bonde.
Mången gång hade han — i likhet med de
öfriga isländska embetsmännen — ej mer än
ett fotglas, ur hvilket han kunde bjuda den
resande på en sup eller ett glas vin.
Något som särdeles fästat föreläsarens upp-
märksamhet var att på Island voro embets-
män och prester de rödaste bland de röde.
För öfrigt kunde de till det yttre ej skiljas
från bönderna. Den allmänna helsningen
på Island är en sgmällande kyss; härifrån
äro ej ens de unga damerna undantagna.
Tal. öfvergick härefter till beskrifning af
böndernas gårdar. : De äro temligen lika
presternas, endast något sämre. Väggarne
äro alltid fuktiga, rummen mörka, sofkam-
maren fylld af sängar för. husets alla hjon.
Kakelugnar finnas ej. Om vintern sitta in-
vånarne för det mesta i sängen och arbeta,
medan en af familjen föreläser de gamla sa-
gorna. Köket är förfärligt. Röken släppes
der ut genom tre eller Por hål, stuckna i
torftaket med en stör. Tal. förvånade sig
öfver att ej alla husmödrar på Island voro
surögda. Maten bestod af bröd, stekt i gry-
tor, torrfisk med surt smör (lär kunna hålla
sig i hundra år), lax, förträffligt fårkött och
sJjöpe med grädde och socker.
Islands natur är enformig och hjertat
krymper samman vid dess åskådande; men
dess förunderliga karaktär gör det dock in-
tressant att resa på Island.
Äfven öfver källorna lemnade tal. en be-
skrifoing, men som den var alldeles den-
samma vi förut meddelat i våra referat öfver
Islands tusenårsfest, förbigå vi den här.
Tinogvallaheden gaf talaren ämne till en
poetis beskrifning, som vi här ej våga nå-
got försök att återgifva. Ett mindre behaj
ligt afbrott i denna beskrifning gjorde tal
då han beskref huruledes hvarje besökande
vid Tingvalla kände hans namn, huru han
der föterades och snart na tvingades att
uppträda med ett nytt skaldestycke.
ifter honom följde en tiggare, som också
var skald, med ett förträffligt poem. Detta
gjorde på tal. ett sorgligt intryck; det tyck-
tes honom vara en bild af hvad Islan
var mot hvad det fordom varit. — Islän-
darne behöfva en både andlig och lekamlig
väckelse, dess skalder taga sina ämnen ur de
muwarande isländska förhållandena och upp-
riktigt säga Islands folk dess synder. I alla
händelser hoppades tal. att Islands folk när
det härnäst firar sin tusenårsfest skall vara
ett helt annat än det nuvarande.