— Tackar för välviljan, men det är nu
icke fråga om penningar, Det är så, att
Erik Olsgon .... att Erik Olsson. ...
Han kunde omöjligt säga mera.
— Hvad är det med Erik Olsson?
— Jo, Erik Olsson vill... vill...
Dragonen reste sig som under slagen af
en piska.
— Erik Olsson vill ha Jan Janssons ena
gödselhög, framskrek han slutligen i full för-
tviflan. l
Bonden, som undrat hvarthän detta skulle
leda och börjat betvifla, att dragonen i dag
vore vid fullt förstånd, fann denna vänd-
ning så komisk, att han utbrast i ett så häf-
tigt skratt, att han började hosta.
— Vill han då mörda mig, dragon Qvick?
framstötte han under de korta stunder skratt-
paroxysmen gaf honom tid dertill. — Narrar
mig rakt att skratta ihjäl mig. Kom då och
bulta mig i ryggen, pojke! Jag kan ju icke
hejda mig. i
Dragonen steg fram och gaf bonden nå-
gra dugtiga slag i ryggen. Jan Jansson hade
blifvit alldeles röd i ansigtet af det stor-
mande skrattet. i
— Det är egentligen icke så, fortfor Qvick,
som nu någorlunda återfått sin besinning, ;
utan min mening är att Erik Olsson ville
gerna ha Emma, om han får, men han ön-:
skar bestämdt att få gödselhögen i hemgift,
ty hans plogland behöfva den.
— Det der var ju en helt annan sak, sade
Jan Jansson, som plötsligt blifvit allvarsam.
— Bättre kunde Qvick ha börjat sin fram-
ställning, eftersom det gällde en så vigtig
sak. Hvad nu Erik Olssons begäran angår,
så beror det i främsta rummet på hvad
Emma säger derom; huruvida hon vill ha
honcm till sin man eller ej.
— Hon vill icke ha honom, inföll plötsligt
Qvick och nickade på hufvudet för att be-
kräfta sitt yttrande.
— Du uträttar din pligt som ärnsman
på ett besynnerligt vis, sade Jan Jansson
ogillande, och jag tror, att Erik Olsson skulle
känna sig litet nöjd, om han hörde huru du
utför hans sak. Hur kan du veta att Emma
icke vill ha Erik Olsson?
— Jag har sjelf sagt honom det, utropade
Emma, som i detta ögonblick kom inrusande
och föll fadren om halsen. Tätt efter henne
följde modren. De båda qvinnorna hade
lyssnat för att kunna inträda i det afgörande
ögonblicket,
— Hvad betyder allt detta? frågade Jan
Jansson med rynkad panna och sköt Emma
ifrån sig. :
— Det. betyder, att jag äfven för egen
räkning ville begära Emma till hustru, om
nar ger sitt bifall, svarade Qvick mo-
1880
oa I hafven således träffat ett hemligt af-
tal gent emot mig, sade husfadren med sti-
gande ovilja och reste sig: — Och du; gum:
man min, hvarför kommer du?
— För att förena mina böner med Emmas
och Qvicks. De ha länge älskat hvarandra.
Låt honom derför få henne: Hennes egen-
dom blir tillräcklig för bådas utkomst.
— Har du först nyligen fått Veta denna
kärlekshandel eller här du länge haft kun-
skap derom? frågade mannen i sträng ton
sin hustru.
— De ha älskat hvarandra alltsedan Emma
läste för presten, svårade hustrun.
— Och åt mig har du aldrig sagt ett ord
derom? fortfor Jan Jansson,
— Jag visste ej omjag vågade.
— Och äfven du, Emma, har icke haft nå-
got förtroende till din far? sade han, vänd
till henne.
— Jag tordes ej; jag får del i gården och
han har ingenting.
Jan Jansson kastade en underlig blick på I.
hustra och dotter. Det låg en på samma
gång mild och bitter förebråelse i denna
blick och en tår stal sig utför den solbrända
kinden. .
— När gjorde jag mig känd för sådan
hårdhet, yttrade ban klägande, att ej ens
min hustru och enda dotter ha vågat öppna
sina hjertan för mig?
Han gick till fönstret och. började med
fingrarne häftigt trumma på rutan.
Hustrun, hans ömma och bjertsgoda maka,
stod. ett ögonblick med nedslagia ögon. Der-
efter skyndade hon efter honomoch sling-
rade sins armar om hans hals.
-— Förlåt mig, bad hon, och förlåt äfven
ditt barn. Gor henhe lycklig!
Mannen böjde sig ned och kysste hustrun
samt vände; sig derefter åter inåt rummet.
Emma stod med nedslagna ögon, och dra-
gonen liknade en tjuf, som blifvit ertappad
på bar gernings
— Afven Qvick har uppfört sig långt ifrån
rätt, sade Jan Jansson strängt. få åtog dig
att blifva en annans ärnsman, men har he-
gärt att sjelf erhålla hvad du lofvat söka
förskaffa honom.
— Jag... jag... stammade Qvick.
— Jag vill ej höra något försvar, forsatte
bonden. Om fjorton dagar får du komma
hit; och då skall jag lemna svar angående
— Erik Olssons frieri. Under tiden förbju-
der jag dig alldeles att uppsöka. eller sam-
tala med min dotter. Och nu får du gå
Fullaf på en gång blygsel och förtviflan,
vände Qvick sig för att gå. Vid dörren
stannade han och kastade en blick på Emma.
Det var en sådan blick, hvarmed Adam be-
traktade paradiset, då rättvisans engel med
sitt brinnande svärd fördref honom derifrån.
Emma var färdig att skynda efter dragonen.
— Du stannar; sade fadren strängt.