— Var det några kungörelser i kyrkan i dag? frågade fadren, ty han hade sjelf icke varit der. — Bara några kungliga förordningar, som jag icke förstod, och sedan ett par efterlysningar, som jag aldrig brukar höra på. — Du hör helst på andra lysningar, kan jag förstå, skämtade fadern och gaf till ett skratt, så att stolarne i rummet darrade. Seså, nu blef pojken förskräckt. Han är icke van vid en så munter person som jag. Det är då också tusan, att fastän så många qvinnor finnas i huset, jag skall få vara barnpiga. Gråt icke nu, lille gossen, här har du socker! — Skall jag ta pojken? frågade Emma. Eller ock kan jag ju säga åt modern att komma in och taga den. Hon är ledig för tillfället. — Låt mig behålla pojken, svarade den muntre bonden, och låt hans mor hvila sig den stund hon har ledigt. Ton har etttungt kors, stackars flicka. — Hon prisar sin lycka att hafått komma hit, sade Emma, som i dag hade sina gärskilda orsaker att smicka fadren. Hon håller riktiga loftal öfver far, så snart hon råkar någon menniska. — Alla qvinfolk äro pratsjuka, sade Jan Jansson med en ton, som skulle vara snäsig, men i stället hade en något gråtmild anstrykning. Emellertid hade Emma icke sagt något annat än sanning. Den ifrågavarande gossen var ett oäkta barn. Hans moder, en fattig piga från grannsocknen, hade nödgats lemna sin förra tjenst, då hennes sg upptäcktes. Hennes förledare; en ung bondson, nekade såväl till faderskapet som att lemna henne någon hjelp. Utan alla slägtingar, fick hon hos ett fattigt statfolk husrum och vård, tills förlossningen försiggått. Ännu 1 våra dagar ärj det de fattiga, som få hjelpa de fattiga. Tillfrisknad sökte hon erhålla ny tjenst, men ingen ville antaga henne, ty man fruktade att barnets skötsel skulle borttaga för mycket af den arbetstid hon vore skyldig sitt husbondefolk: Bragt nära förtviflan, såg Edla, så hette den unga flickan, slutligen ingen annan utväg sig öppen än att fastän ung och arbetsför anlita fattigvåden om understöd. På vägen till kommunalnämdens ordförande träffade hon någon, som rådde henne att höra gig för hos Jan Jansson i den nästgränsande socknen. Han var omtalad tör att gerna hjelpa, såvidt hjelp var möjlig, och en af hans pigor hade dött, så att en plats hos honom fanns ledig. Edla följde rådet och fann ett vänligt mottagande: Han tillät flickan att taga sitt lilla barn med sig, och hon skulle ändå få ut sin lön oafkortad, ja, som vi nyss sett tog den hederlige hemmansegaren sjelf till stor del den lilles skötsel om hand. Jan Janssons sockenbor läto honom visserligen flera gånger höra sin djupa förtrytelse öfver, att han droge in lögt folk i socknen, att Edla kunde oförmodadt dö, och att hennes gosse då skulle falla fattigvården till last; men han hade sitt eget hufvud för sig och mottog med lugn alla förebråelser. Hans hustru och barn hade samma sinnelag som han sjelf och gillade hans handlingssätt, och han var nöjd åt deras bifall. Hon var en barmhertig samarit och i sanning en prydnad för sitt stånd. Jag känner honom porsonligen, och han är en så gladlynt och hjelpsam gammal man, som någonsin kört ett lass råg från sin gård i Roslagen till Hötorget i Stockholm. — Far har icke heller något fel på tungan, sade Emma, ty hon hade känt sig stött öfver a anmärkning, att alla qvinnor voro pratsjuka. — Skäms du icke, flicka? sade Jan Jansson och skrattade på sitt förra homerisk vig. Eller går du i giftastankar? i Emma rodnade plötsligt vid denna fråga, men söm hon var stod vänd från fadern; märkte han det ej. I detsamma hördes en svag knackning på dörren. — Hvem är det som icke vet, att mitt hus står öppet för hela verlden? sade mannen med barnet på sitt knä. Stig in! tillade ban med högre röst. Dörren öppnades, och dragon Andress Qvick, klädd i uniform, steg in. Hans gång var Vg och han hade uppsyn af en likbjue. — Ser jag på Qvickens drägt, så kunde jag tro, att han kom för att fria, skämtade Jan Jansson, som. ej hade minsta aning om dragonens ärende, ty hans hustru, Emmas moder, med hvilken hon rådfört sig, hade ansett vara bäst att lemna mannen i okunnig. het om de tilltänkta spekulationerna på dotterns hand. Men ser jag på Qvickens uppsyn, så kunde jag tro, att han kommit för att bjuda mig på sin egen begrafning. Den godhjertade bonden fann detta sitt skämt så ypperligt, att han ånyo utbröt i ett skallande skratt, som kom gossen på hans knä att skrika af förskräckelse. — Tyst, din lilla skrikhals! — Sitt ned, Qvick! — Här har duen sockerbit, unge! Hvad, vill du icke taga emot den? — Krusa intö, Qvick, utan stig fram och sitt! — Emma, du liknöjda dotter, skall du icke hjelpa din far? Du ser ju, att jag icke får pojken att blifva lugn! Emma gick fram och tog harnet ur fadrens armar samt lyckades snart att lugna. det. Hon såg sedan på dragonen. Han satt der, och om han hade varit dömd att arkebuseras inom en halftimme, kunde han ej ha sett mera bedröfvad ut. Det var i alla afseenden ett dåligt val, som Erik Olsson gjort, då han utvalde denne krigare med en hares hjerta 14 NT ARG