— Var det några kungörelser i kyrkan i
dag? frågade fadren, ty han hade sjelf icke
varit der.
— Bara några kungliga förordningar, som
jag icke förstod, och sedan ett par efterlys-
ningar, som jag aldrig brukar höra på.
— Du hör helst på andra lysningar, kan
jag förstå, skämtade fadern och gaf till ett
skratt, så att stolarne i rummet darrade.
Seså, nu blef pojken förskräckt. Han är icke
van vid en så munter person som jag. Det
är då också tusan, att fastän så många qvin-
nor finnas i huset, jag skall få vara barnpiga.
Gråt icke nu, lille gossen, här har du socker!
— Skall jag ta pojken? frågade Emma.
Eller ock kan jag ju säga åt modern att
komma in och taga den. Hon är ledig för
tillfället.
— Låt mig behålla pojken, svarade den
muntre bonden, och låt hans mor hvila sig
den stund hon har ledigt. Ton har etttungt
kors, stackars flicka.
— Hon prisar sin lycka att hafått komma
hit, sade Emma, som i dag hade sina gär-
skilda orsaker att smicka fadren. Hon håller
riktiga loftal öfver far, så snart hon råkar
någon menniska.
— Alla qvinfolk äro pratsjuka, sade Jan
Jansson med en ton, som skulle vara snäsig,
men i stället hade en något gråtmild an-
strykning.
Emellertid hade Emma icke sagt något
annat än sanning. Den ifrågavarande gossen
var ett oäkta barn. Hans moder, en fattig
piga från grannsocknen, hade nödgats lemna
sin förra tjenst, då hennes sg upptäcktes.
Hennes förledare; en ung bondson, nekade
såväl till faderskapet som att lemna henne
någon hjelp. Utan alla slägtingar, fick hon
hos ett fattigt statfolk husrum och vård, tills
förlossningen försiggått. Ännu 1 våra dagar
ärj det de fattiga, som få hjelpa de fattiga.
Tillfrisknad sökte hon erhålla ny tjenst, men
ingen ville antaga henne, ty man fruktade
att barnets skötsel skulle borttaga för mycket
af den arbetstid hon vore skyldig sitt hus-
bondefolk:
Bragt nära förtviflan, såg Edla, så hette
den unga flickan, slutligen ingen annan ut-
väg sig öppen än att fastän ung och arbets-
för anlita fattigvåden om understöd. På vä-
gen till kommunalnämdens ordförande träf-
fade hon någon, som rådde henne att höra
gig för hos Jan Jansson i den nästgränsande
socknen. Han var omtalad tör att gerna
hjelpa, såvidt hjelp var möjlig, och en af
hans pigor hade dött, så att en plats hos
honom fanns ledig. Edla följde rådet och
fann ett vänligt mottagande: Han tillät flic-
kan att taga sitt lilla barn med sig, och hon
skulle ändå få ut sin lön oafkortad, ja, som
vi nyss sett tog den hederlige hemmansegaren
sjelf till stor del den lilles skötsel om hand.
Jan Janssons sockenbor läto honom visserli-
gen flera gånger höra sin djupa förtrytelse
öfver, att han droge in lögt folk i socknen,
att Edla kunde oförmodadt dö, och att hen-
nes gosse då skulle falla fattigvården till
last; men han hade sitt eget hufvud för sig
och mottog med lugn alla förebråelser. Hans
hustru och barn hade samma sinnelag som
han sjelf och gillade hans handlingssätt, och
han var nöjd åt deras bifall. Hon var en
barmhertig samarit och i sanning en pryd-
nad för sitt stånd. Jag känner honom por-
sonligen, och han är en så gladlynt och hjelp-
sam gammal man, som någonsin kört ett lass
råg från sin gård i Roslagen till Hötorget
i Stockholm.
— Far har icke heller något fel på tungan,
sade Emma, ty hon hade känt sig stött öfver
a anmärkning, att alla qvinnor voro prat-
sjuka.
— Skäms du icke, flicka? sade Jan Jans-
son och skrattade på sitt förra homerisk
vig. Eller går du i giftastankar? i
Emma rodnade plötsligt vid denna fråga,
men söm hon var stod vänd från fadern;
märkte han det ej.
I detsamma hördes en svag knackning på
dörren.
— Hvem är det som icke vet, att mitt hus
står öppet för hela verlden? sade mannen
med barnet på sitt knä. Stig in! tillade ban
med högre röst.
Dörren öppnades, och dragon Andress Qvick,
klädd i uniform, steg in. Hans gång var
Vg och han hade uppsyn af en likbju-
e.
— Ser jag på Qvickens drägt, så kunde
jag tro, att han kom för att fria, skämtade
Jan Jansson, som. ej hade minsta aning om
dragonens ärende, ty hans hustru, Emmas
moder, med hvilken hon rådfört sig, hade
ansett vara bäst att lemna mannen i okunnig.
het om de tilltänkta spekulationerna på dot-
terns hand. Men ser jag på Qvickens upp-
syn, så kunde jag tro, att han kommit för
att bjuda mig på sin egen begrafning.
Den godhjertade bonden fann detta sitt
skämt så ypperligt, att han ånyo utbröt i
ett skallande skratt, som kom gossen på hans
knä att skrika af förskräckelse.
— Tyst, din lilla skrikhals! — Sitt ned,
Qvick! — Här har du- en sockerbit, unge!
Hvad, vill du icke taga emot den? — Krusa
intö, Qvick, utan stig fram och sitt! — Emma,
du liknöjda dotter, skall du icke hjelpa din
far? Du ser ju, att jag icke får pojken att
blifva lugn!
Emma gick fram och tog harnet ur fadrens
armar samt lyckades snart att lugna. det.
Hon såg sedan på dragonen. Han satt der,
och om han hade varit dömd att arkebuse-
ras inom en halftimme, kunde han ej ha sett
mera bedröfvad ut. Det var i alla afseenden
ett dåligt val, som Erik Olsson gjort, då han
utvalde denne krigare med en hares hjerta
14 NT ARG