HaRVIL PLlANGI på JAN Jans dotter. Jen nyetbullar och hafrekakor passa illa tillsammans. Han får allt slå ned sina pretentioner, den morske dragonen. Jag vet många fattiga flickor, som icke skulle säga nej åt honom. tminstone skulle hon icke ha sagt det. En söndagseftermiddag satt Qvick i sin stuga och läste på ett stycke af en tidning, hvilket han erhållit som omslag kring en mark talgljus, dem han i går köpt i boden. Då öppnades dörren och Erik Olsson steg in. Erik Olsson var en ung bonde, som nyss öfvertagit gården efter sina föräldrar, hvilka dragit sig tillbaka och betingat sig fördel till döddagar. Han hade en broder, hvilken mot del i afkastningen skulle vara honom behjelplig att sköta hemmanet, men likasom Qvick och jag saknade han ännu hustru. De båda männen tackade hvarandra, ty Roslagsboarne helsa alltid med ömsesidig tacksägelse, och derefter bjöd Qvick den oväntade gästen sitta ned. — Jag har fått mycket att bestyra nu, sade slutligen den främmande efter några vederbörliga preludier om väderleken. — Det ir dock bättre att ha mycket än litet eller intet, sade Qvick med ett melankoliskt leende. — Sant, återtog Erik Olsson och tog sig med förnöjd min en pris samt bjöd derefter Qvick. Men ensam kan jag dock icke uträtta allt. Jag behöfver en hustru. — Förstår nog det, genmälde dragonen. Mon när man har en sådan gård som du, behöfver man blott säga till hvar man vill. — Gården är nog bra, sade bonden, men större afkastning kunde jag få, om jag blott hade mera gödsel. Ploglanden äro utsugna. Farsgubben tog hafreskörd tre år efter hvarann, och det hjelper ej, att 1e nu ett år legat i träde. Jan Jansson har två stora komposthögar upplagda till hösten, tillade han och såg ut genom fönstret. Qvick rodnade plötsligt, utan att veta hvarför. — Hör på, Qvick, fortfor den unge bonden långsamt och flyttade sin stirrande blick från fönstret upp i taket — det brukar väl vara vanligt att välja en bonde till ärnsman, men du är ju ock bondson. Jag har tänkt på dig, emedan jag vet, att du från barndomen varit lekkamrat med flickan och är god vän med henne än i dag, ty på samma gång du talar med fadren kan du i förbigående nämna ett godt ord till flickan. — Men hvem är det då, som du tänker å? frågade dragonen, och han var glad att Erik Olsson såg upp i taket, ty annars skölle han ha märkt och kanske blifvit förvånad öfver hans rodnad. — Ser du, sade Erik Ölsson och lät sin blick vandra från taket till dörren, jag har länge tänkt på Per Pers dotter i Gransta. Fadren eger visserligen ej mera än ett halft hemmtn och barnen äro fyra, men det säges att gubbem har penningar och det kan utjemna saken. Men sedan jag har sett Jan Jansson i granngården lägga upp de två komposthögarne, har jag ändrat tanke. Hans Emma är en fullt ut så bra flicka som någonsin Per Pers dotter, och hvad förmögenhet beträffar, så bar hon ensam ett tredjedels hemman att förvänta och kontanter dertill. Dessutom hoppas jag att få den ena komposthögen för att bättra mina plogland. Jag vill, att du skall tala vid Jan Jansson särskildt om den saken. — Det är alltså komposthögen du friar till? sade Qvick bittert. — Du pratar, svarade bonden och kastade en halft misstänksam blick på dragonen. Naturligtvis skall man gifta sig med förstånd, när man en gång löper åstad. Och tänk, huru det skulle uppbjelpa min gård, om jag finge den der rara högen. Dertill ligger den så nära mina egor, att jag slipper all forsling och ej kan få beqvämare; Dragonon teg. — Nå, vill du uträtta saken och bli min Särnsman? Qvick steg upp och vände ryggen åt den frågande. Han låtsade se ut genom fönstret. Hvad såg han? Hvad tänkte han? Han såg intet af all den naturens herrlighet, som derute utbredde sig för hans ögon, såg ej den blåa sjön, de susande björkarne, den klara solen, de brokiga blommorna. Han såg blott en enda ofantlig gödselhög, som från Jan Janssons gård förflyttade sig till Erik Olssons, och i släptåg följde en huld gudinna med sina annars så vackra, blåa ögon nu sorgligt nedslagna. Han tänkte, att om det vore honom tillåtet, skulle han gerna låta Erik Olsson behålla hela kompjothögen och det tredjedels hemmanet med, lott han för egen de! finge taga den flicka, som af den giftäslystne bonden betraktades som ett blott bihang till de förra herrligheterna. Men hvad gagnade honom dylika önskningar? Hvilka förhoppningar egde han? Ack, intet annat än flickans kärlek; men äfven med detta tillägg, hvad betydde en fattig dragon, då han skulle vägas mot en bonde på fem åttondelar? Qvick utstötte öfver sin fars slöseri något som icko liknade en välsigp.else. — Hvad svar ger du mig? frågade emellertid Erik Olsson, som börjat blifva otålig. Qvick betänkte sig ettögonblick. Om han nekade, skulle Erik Olsson lätt få någon annan. Nej, då ville han sjelf uträtta bondens ärende, Men inom sig beslöt han -att på samma gång framföra sitt eget. Jan Jansson var känd som en hedersman och måhända skulle Emmas och hans böner i förening kunna beveka gubbens hjerta. — Jag åtager mig saken, sade han, i det han vände sig om. ji! Behöfde du fundera. så. länge derpå?