HaRVIL PLlANGI på JAN Jans dotter. Jen nyet-
bullar och hafrekakor passa illa tillsammans.
Han får allt slå ned sina pretentioner, den
morske dragonen. Jag vet många fattiga
flickor, som icke skulle säga nej åt honom.
tminstone skulle hon icke ha sagt det.
En söndagseftermiddag satt Qvick i sin
stuga och läste på ett stycke af en tidning,
hvilket han erhållit som omslag kring en
mark talgljus, dem han i går köpt i boden.
Då öppnades dörren och Erik Olsson steg in.
Erik Olsson var en ung bonde, som nyss
öfvertagit gården efter sina föräldrar, hvilka
dragit sig tillbaka och betingat sig fördel
till döddagar. Han hade en broder, hvilken
mot del i afkastningen skulle vara honom
behjelplig att sköta hemmanet, men likasom
Qvick och jag saknade han ännu hustru.
De båda männen tackade hvarandra, ty
Roslagsboarne helsa alltid med ömsesidig tack-
sägelse, och derefter bjöd Qvick den oväntade
gästen sitta ned.
— Jag har fått mycket att bestyra nu, sade
slutligen den främmande efter några veder-
börliga preludier om väderleken.
— Det ir dock bättre att ha mycket än
litet eller intet, sade Qvick med ett melan-
koliskt leende.
— Sant, återtog Erik Olsson och tog sig
med förnöjd min en pris samt bjöd derefter
Qvick. Men ensam kan jag dock icke ut-
rätta allt. Jag behöfver en hustru.
— Förstår nog det, genmälde dragonen.
Mon när man har en sådan gård som du,
behöfver man blott säga till hvar man vill.
— Gården är nog bra, sade bonden, men
större afkastning kunde jag få, om jag blott
hade mera gödsel. Ploglanden äro utsugna.
Farsgubben tog hafreskörd tre år efter hvar-
ann, och det hjelper ej, att 1e nu ett år
legat i träde. Jan Jansson har två stora
komposthögar upplagda till hösten, tillade
han och såg ut genom fönstret.
Qvick rodnade plötsligt, utan att veta
hvarför.
— Hör på, Qvick, fortfor den unge bon-
den långsamt och flyttade sin stirrande blick
från fönstret upp i taket — det brukar väl
vara vanligt att välja en bonde till ärns-
man, men du är ju ock bondson. Jag har
tänkt på dig, emedan jag vet, att du från
barndomen varit lekkamrat med flickan och
är god vän med henne än i dag, ty på sam-
ma gång du talar med fadren kan du i för-
bigående nämna ett godt ord till flickan.
— Men hvem är det då, som du tänker
å? frågade dragonen, och han var glad att
Erik Olsson såg upp i taket, ty annars skölle
han ha märkt och kanske blifvit förvånad
öfver hans rodnad.
— Ser du, sade Erik Ölsson och lät sin
blick vandra från taket till dörren, jag har
länge tänkt på Per Pers dotter i Gransta.
Fadren eger visserligen ej mera än ett halft
hemmtn och barnen äro fyra, men det säges
att gubbem har penningar och det kan ut-
jemna saken. Men sedan jag har sett Jan
Jansson i granngården lägga upp de två kom-
posthögarne, har jag ändrat tanke. Hans Emma
är en fullt ut så bra flicka som någonsin Per
Pers dotter, och hvad förmögenhet beträffar,
så bar hon ensam ett tredjedels hemman att
förvänta och kontanter dertill. Dessutom
hoppas jag att få den ena komposthögen för
att bättra mina plogland. Jag vill, att du
skall tala vid Jan Jansson särskildt om den
saken.
— Det är alltså komposthögen du friar
till? sade Qvick bittert.
— Du pratar, svarade bonden och kastade
en halft misstänksam blick på dragonen. Na-
turligtvis skall man gifta sig med förstånd,
när man en gång löper åstad. Och tänk,
huru det skulle uppbjelpa min gård, om jag
finge den der rara högen. Dertill ligger den
så nära mina egor, att jag slipper all fors-
ling och ej kan få beqvämare;
Dragonon teg.
— Nå, vill du uträtta saken och bli min
Särnsman?
Qvick steg upp och vände ryggen åt den
frågande. Han låtsade se ut genom fönstret.
Hvad såg han? Hvad tänkte han?
Han såg intet af all den naturens herr-
lighet, som derute utbredde sig för hans
ögon, såg ej den blåa sjön, de susande björ-
karne, den klara solen, de brokiga blommorna.
Han såg blott en enda ofantlig gödselhög, som
från Jan Janssons gård förflyttade sig till
Erik Olssons, och i släptåg följde en huld
gudinna med sina annars så vackra, blåa
ögon nu sorgligt nedslagna. Han tänkte,
att om det vore honom tillåtet, skulle han
gerna låta Erik Olsson behålla hela kom-
pjothögen och det tredjedels hemmanet med,
lott han för egen de! finge taga den flicka,
som af den giftäslystne bonden betrak-
tades som ett blott bihang till de förra herr-
ligheterna. Men hvad gagnade honom dylika
önskningar? Hvilka förhoppningar egde han?
Ack, intet annat än flickans kärlek; men äf-
ven med detta tillägg, hvad betydde en fattig
dragon, då han skulle vägas mot en bonde
på fem åttondelar? Qvick utstötte öfver sin
fars slöseri något som icko liknade en väl-
sigp.else.
— Hvad svar ger du mig? frågade emel-
lertid Erik Olsson, som börjat blifva otålig.
Qvick betänkte sig ettögonblick. Om han
nekade, skulle Erik Olsson lätt få någon an-
nan. Nej, då ville han sjelf uträtta bondens
ärende, Men inom sig beslöt han -att på
samma gång framföra sitt eget. Jan Jans-
son var känd som en hedersman och måhän-
da skulle Emmas och hans böner i förening
kunna beveka gubbens hjerta.
— Jag åtager mig saken, sade han, i det
han vände sig om. ji!
Behöfde du fundera. så. länge derpå?