Små fotografier från Roslagen
af Fr. Fm.
I.
I fattigstugan.
: ; (Forts.)
Svart ljödo begrafningsklockans djupa to-
ner öfver nejdep. Sedan de tystnat, började
klockaren en vers, som han sjöng i skenan-
de fart. Det var ju blott ett fattighjon, som
skulle begrafvas. Kyrkoherden läste böner-
na, och äfven dermed gick det raskt undan.
Ett storståtligt bröllop väntade ju. De en-
da, som åhörde begrafningen, voro utom
gräfvarne några små kippskodda flickor
och en barfota gosse, som klättrat upp på
muren och kastade stora, undrande blickar
på- menniskorna vid grafven. :
Den allvarliga handlingen var slut. Kyr-
koherden gick till bröllopsgården, dit bru-
dens fader lofvade att gnart komma efter.
Han skulle först se efter, att grafven blefve
riktigt igenfylld.
Han och Löfetröm hjelpte sjelfva till der-
med och det dröjde icke länge, förrän ett
varmt och stadigt täcke låg utbredt öfver
Jan Olssons tysta bädd. Alla fyra begåfvo
sig derefter till klockargården.
— Nog är det sannt, att vi få en sup hem-
ma hos mig i afton, sade kyrkvärden till
Löfström. Men det duger icke att skämma
bort socknen. : Underlåta vi att taga ut vår
rättighet en enda gång, så skall man strax
begära, att vi skola afstå derifrån för alltid.
Kyrkoherden tycker inte om saken och han
kunde hitta på att få några flere med sig.
— Jag har redan gjort allt i ordning, sa-
de Löfström.
I klockarens lilla kammare stodo gmör, ost
och bröd uppdukade. En bränvi ska my-
ste vänligt mot de inkommande. Kyrkvär-
den tog först en smörgås åt sig sjelf och in-
bjöd derefter Löfström och de båda gräfvar-
ne. Man lät dessa sistnämda göra all heder
åt anrättningen, så att inom kort voro både
flaska och tallrickar länsade. Drängarne tac-
kade, togo afsked och kunde under hemvä-
gen ej nog prisa socknens värdige kommu-
nalnämdsardförande.
— bkrif nu upp i kladden: En riksdaler
för graföl efter Sn Olsson, sade kyrkvärden.
Det är icke mer än rättvist, att man får nå-
got för allt besvär med de förb—e fattighus-
hjonen. Kom nu, så gå vi hem till mig!
Men vi följa dem icke. Vi återgå till fattig-
stugan. Låtom oss språka litet under vägen.
Åsboga socken fick alltså bestå fattigvårds-
föreståndaren graföl efter ett af hjonen. Re-
visorerna komma icke att göra något klan-
der å denna utgift; de gjorde det en gång,
och då förklarade socknemännen att de icke
ville veta af något otidigt gnideri. Jag un-
drar om socknen skulle varit lika frikostig
i fall. den der riksdalern hade blifvit använd
att bereda den sjuke någen lindring i hans
lågor. Jag tror dock icke att någon dylik
asus någonstädes förekommit. Men väl vet
jag att gamle Jan Olsson på sin sjuksäng
begärde något litet mjölk att stärka siva
medtagna krafter. Då svarade ordföranden
i fattigvården att han icke tordes bekosta
något sådant af fruktan att denna utgift skulle
klandras. — Min läsare, jag bryr mig icke
om att göra några reflexioner, men kom ihåg
att det är rena sanningen jag berättar.
Under tiden har allt omkring och i fattig-
stugan återtagit sitt vanliga utseende. Kur-
vagnarne ha kört sina färde och fattighjonen
äro nu lemnade ensamma. Segel, mor Lena
och en gammal gubbe ha gått in i kamma-
ren, hvilken de gemensamt bebo.
steg en ung, välklädd bonde ditin.
Han hade ett kryte i handen.
— God afton, min far, sade han, steg fram
och fattade den ännu för oss okände mannen
i handen. Hur står det till?
— Det lider mot slutet för mig också,
svarade den gamle gubben, hvars ansigte bar
djupa fåror af sorger och bekymmer. Ja
REN TIST ISEN ROR SN TS NOSTRA PRESSA ROST