gamlade hon ihop sina penslar och färger;
dn äldre var henne boehjelplig att taga på
Big en svart sammetskofta; hon tryckte hat-
ten djupt ned i pannan, och nu nalkados
honom de båda damerna. Det var såsom
han förmodat; bon ville aflägsna sig. Hans
kungl. höghet gjorde min af att vilja säga
farväl; Wildenbausen kände redan sitt bjerta
betydligt Jätiadt — men en genomgåande
otur hade till följd, att en gammal dam med
förnämt utseende, och uppvaktad af tvenne
hoffroknar, just då råkade komma i deras
närhet. Stannande framför herrarne, stälido
bon till prinsen, hennes npeveu, en fråga,
— Jag skall presentera er för min tant,
hviskude denne till Manfred, som nu var
nåra att råka i förlviflan, men likväl natur-
ligtvis måste atonna.
Hans blickar fögo Hermance tiil mötes;
trots den tjocka slöjan kunde hon icke dölja
sitt älskliga ansigte. Nu var hon tätt bred-
vid bonom, han vil:e helga, men hon vände
bort bofvadet med flit och tawde ifrigt till
gin följeslagerska. Likasom i en dröm hör-
de hsn prinsen säga:
— Baron Wilidenhausen ber om den äran
att bli föreställd för min nådiga tant...
Hia bogade sig mekaniskt öfver den ho-
nom nåligt räckta handen och mumiade några
obegripliga ord.
Prinzossan hade rjelf brådtom, hoa helsae
de förbindligt ech uppmanads honom ett