honom alltför synnsam ftydniog. När han
mottog underrättelsen om Freiendorfs förlofs
ning, hade han för ett ögonblick tänkt, att
Hermavce kanske ändå hade älskat den unge
Mannen och känt sig dödligt gårad, då hon
upptäckte, att hen föredrog modern fram-
för hönker j - 4
Han hade lofvat sig sjelf att för evigt
bennlysa dersa grubblerier, med hvilka han
ideligen rådbråkade sin hjerna. Hvilka de
motiver än voro, gom bestämt flickans be-
tesnde — för honöm vär hörn åtmånstons
förlorad. Modstu!en och djupt bedröfvad,
hade han rest från Bergetbel, H-ns eget
hjerta hade bedragit honom, hädanefter ville
han ickö mera lysöna till dess ståmtna. Hn
man sådan som han, hunnen till en mognad
ålder och van vid en allvarlig verksamhet,
kunde icke gerna öfverlemna sig åt en pjun
kig sorg; dock hade han ej nog stort för
troende till sin kraft för att vilja usätta
rig för nya faror, Han ville icke mora fe
dem, som tillskyndat konom en såå bitter
smärta; han hade visserligen ingen rätighet
ait vara ond på dem, ehuru dock mor och
dotter verkligen utöfvat en olycksbringande
inflytelae på hans lif. Och han saknade nu-
mera det lätta sinne och glada hjerta, som
utmärker uugdomen, hvilken snart förgäter
en kärlek, emedan den vet,att den ännu har
många blommor att plocka vid vägen.
Manfred egde ett sådant sinne, som icke