honom alltför synnsam ftydniog. När han mottog underrättelsen om Freiendorfs förlofs ning, hade han för ett ögonblick tänkt, att Hermavce kanske ändå hade älskat den unge Mannen och känt sig dödligt gårad, då hon upptäckte, att hen föredrog modern framför hönker j 4 Han hade lofvat sig sjelf att för evigt bennlysa dersa grubblerier, med hvilka han ideligen rådbråkade sin hjerna. Hvilka de motiver än voro, gom bestämt flickans betesnde — för honöm vär hörn åtmånstons förlorad. Modstu!en och djupt bedröfvad, hade han rest från Bergetbel, H-ns eget hjerta hade bedragit honom, hädanefter ville han ickö mera lysöna till dess ståmtna. Hn man sådan som han, hunnen till en mognad ålder och van vid en allvarlig verksamhet, kunde icke gerna öfverlemna sig åt en pjun kig sorg; dock hade han ej nog stort för troende till sin kraft för att vilja usätta rig för nya faror, Han ville icke mora fe dem, som tillskyndat konom en såå bitter smärta; han hade visserligen ingen rätighet ait vara ond på dem, ehuru dock mor och dotter verkligen utöfvat en olycksbringande inflytelae på hans lif. Och han saknade numera det lätta sinne och glada hjerta, som utmärker uugdomen, hvilken snart förgäter en kärlek, emedan den vet,att den ännu har många blommor att plocka vid vägen. Manfred egde ett sådant sinne, som icke