får väl snart följa Jan Olsson efter. Och
dermed är väl icke du så missnöjd? tillade
han efter en stunds tystnad och log ve-
modigt.
— Så far talar, sade bonden och försökte
le, liksom ansåge han detta för ett otillbör-
ligt skämt. Men hans ögon irrade skyggt
omkring och han fruktade att möta den
gamle mannens blick.
Hvilka aro de två? Fader och son.
Han hade under sina kraftigare dagar varit
statkarl under herrgården. Men . sjukdom
och nöd tvingade honom att söka sin till-
flykt i fattigstugan. Sonen hade tjenst som
dräng på en bondgård. Han lyckades vinna
dotterns i huset hjerta och hand, och då
hennes fader dog, fick han ärfva hela går-
den, ty hennes syskon hade alla dött i späd
ålder.
Då den fattige statkarlssonen sålunda kom
till förmögenhet, trodde alla att han skulle
taga fadern till sig. Men man bedrog sig.
Slutligen utbröt den allmänna oviljan och
på kommunalstämma fordradeå att han skulle
försörja honom, då han nu egde råd dertill.
Per Persson, så hette den unge bonden, för-
svarade sig dermed, att som han redan från
sitt tolfte år nödgats tjena för sitt bröd och
aldrig haft något underhåll från hemmet,
ännu mindre derifrån erhållit något arf, så
kunde han icke anse sig skyldig att draga
någon försorg om fadern. Det är sorgligt
att vara tvungen erkänna det ett sådant upp-
fattningssätt ännu är ganska allmänt rådande
hos vår i så många andra afseenden heder-
värda allmoge. Per Persson fann derför gan-
ska många, som gillade hans beteende. Men
herrarne inom socknen voro i detta fall oböj-
liga; många af bönderna stodo på deras sida,
och slutet blef att Per Perssons far skulle
få qvarstanna i fattigstugan, men att sonen
för hans underhåll årligen skulle erlägga 50
kr. till socknen. Han gick in härpå, ty han
fann det billigare än att taga honom hem
till sig. :
— Hvad är det för ärende som förer dig
hit? frågade den stackars gubben sin för-
mögne son.
— Jag är bjuden på bröllopet, svarade
Per Persson. Och då ville jag begagna till-
fället att höra efter huru far har det. Jag
har litet mat med mig.
— Du hade varit välkomnare dermed, om
du kommit en vecka förut, sade den pröf-
vade mannen saktmodigt. Då var jag så
godt som utan föda. Men i dag har Torr-
lösa rote lemnat sin fattigdel. .
— Det är skamligt att låta far svälta, ut-
brast bonden och sökte visa sig högeligen
förtörnad, när jag likväl betalar dem för
underhållet. Femtio riksdaler äro ingen
småsak, skall jag säga, och det är icke heller
någon så lätt sak att skrapa ihop dem.
— I gynuerhet för er, gom har ett så då-
ligt hemman, inföll den oefterrättlige Segel.
— Hvad menar Segel? frågade Per Pers-
son och vände sig till honorb.
- — Jag menar att det måtte vara trångt
på er gård, när ni icke har rum åt er far.
Och huru klen måste icke afkastningen vara,
när maten icke räcker till åt flera än åt er
och hustrun. .
En mörk sky drog öfver den obarmhertige
sonens ansigte, och han vände sig otåligt
bort ifrån den frispråkige båtsmannen.
— Ni afslår väl e min förning? frågade
han fadren. Det är litet fläsk jag har med
mig. Vi ha haft otur med grisarne, två styc-
ken ha dött för oss, men hustru min skar-
af ett stycke åt er, innan vi skickade dem
till stan. Dessutom har hon lagt in litet
sill och bröd. .
.— Tacka din hustru från mig, svarade
den ålderstigne fadren.och log ånyo vemo-
digt. Hon är alltför god. Men lemna mat-
knytet åt Gustafva och bed henne förvara
det åt mig tills jag behöfver det. Jag har
här intet säkert ställe att lägga det på. —
Han såg på mor Lena.
Denna gef honom en ondskefull blick,
men teg.
— Jag skall göra som ni säger, sade bon-
den. Adjö, kära far! Stå bra på er. Jag
skall snart titta hit igen.
Dermed räckte han honom handen och
gick ut i köket, utan att en enda gång ha
vågat se fadren öppet i ansigtet. Derute
lemnade han matknytet åt Gustafva, bad
henne noga gömma det och drog en suck af
lättnad, då han ändtligen hade fattigstugan
bakom sig.
Köket innehades af fyra personer, hvilkas
bäddar stodo längs väggarne. Nära dörren
stod Jan Olssons lediga soffa. Midtemot
spiseln var ett gammalt skåp, till hvilket
Gustafva hade nyckeln och der hon förvarade
sina egna tillhörigheter samt hvad som an-
förtroddes åt hennes vård. De nakna väg-
garne pryddes här och der af träsnitt, klippta
ur Fäderneslandet, och karamellsdeviser. Ett
väggur fanns äfven, men det hade för många
år sedan upphört att gå. Det långa trä-
bordet befolkades af några omaka kaffekoppar,
några haltande pannor och två melankoliska
sillhufvuden på ett stenfat. Några tvinande
krukväxter. stodo i fönstret. De tillhörde
jungfru Greta, som dessutom egde en byrå,
hvarå en liten spegel och några porslins-
bilder tronade.
Jungfru Greta var den lyckligaste i hela
fattigstugan, ty hon var icke riktigt klok
och lefde med sina tankar i en helt annan
verld. Hon inbillade sig att kejsaren af
Ryssland skänkt henne Stockholms slott och
väntade tröstefullt den dag, då hon i ära
och herrlighet skulle taga sin egendom ibe-
sittning. Hon hade en gång varit på väg
till stan för att göra anspråk på sin tillhö-
righet, men olyckligtvis, innan hon ännu hun-
nit ur socknen, råkat ut för den barske
kyrkvärden, som återfört henne till fattig-
stugan.
— Jag undrar hvilken skall få den lediga