och höll hennes lilla hand i sin. Han be-
fann sig nu på endast femtio stegs afstånd
ifrån henne, då han plötsligt kändo Big fat-
tad i armen af någon.
— Herr von Wildenhausen, jeg är ange-
nämt öfverraskad!
Han vände sig om med en förbannelse
på tungan; det var en prina af kungliga hu-
set, för hvilken han blifvit presenterad der-
hemma i reaidensstaden, en älskvärd, intelli-
gent ung men, hvilken han mycket behagat,
och som å sin sida behagat honom.
— Ilvarthän? Och hvarför så brådtom?
fortfor, prinzen gladt, i det ban bjertligt
räckte handen åt den ölmjukt sig bugande
mannen. Landsmän böra icke gå förbi hvar-
andra i utlandet.
Han tillade änvu mycket, rom för Wilden-
hausen var smickrande, utan att ana, att
denne stod såsom på nålar. Lyckligtvis
kunde Manfred bålla ögonen på Hermance,
medan han falade med prinsen; äfven om
hon ville söka undkomma honom, måste
hon i ala fall passora dot ställe, der han
stod; dessförinnan boppades ban ha återfått
sin frihet, och hen skulle då epringa efter
henne och med all säkerhet hinna upp henne,
innan hon uppråt stora ingången. Hvad
han svarat prinsen, var redan mycket oklart
för honom; han tänrkte blott på den unga
flickan i ändan af korridoren.
Hon hviskade til sin följeslagsrinna, derpå