målade sina figurer endast för att ljuset skulle få något föremål att falla på, på dessa med sina träd, stenar, buskar, o. s. v. Man lade sig sålunda mesta vinning om färgen och hvad är väl målningen utan färg — fotografi — men en målning utan teckning kan vara — musik, t. ex. en hed och en luft. Men, invänder man, detta var ju intet nytt; stämningsmålare ha ju funnits i alla tider och dåliga tecknare också? Ja, men nu skulle den gamla riktningen fram igen och i en förädlad gestalt spela om en gammal roll. Det nya sättet fick unga troende. Förgäfves varnade de gamle, förgäfves hotade akademien med sin onåd, förgäfves hånade kamraterna — de unga kättarne bröto med akademien, lefde som sigenare, studerade naturen, fingo aldrig sälja, men slita ondt som få. Nu blef naturligtvis följden en period af sorgliga misstag, man snsåg som en förtjenst att teckna illa, man anställde färgexperimenter med mer eller mindre framgång, man stod med näsan inpå mästarens taflor för att utforska hans teknik, Iär låg i sakens natur, att en hel grupp målare skulle komma till korta, ty märkvärdigt nog — det finnes och har i alla tider funnits två klagser af målare — de, rom ega färgsinne, och de, som sakna eller endast ha elt mycket svagt utveckladt sådant. Detta låter som en orimlighat, men — Ukafullt är det så — se efter sjelff Det nya, och det goda, som medföljde riktningen, bestod i studiernas bedrifvande, Ian gjorde numera icke sina taflor — Tan gick ut i naturen, sökte icke det karakteristiska, hvilket i grunden ej är annat än den karrikerade, naturen, man valde enkla motiv, målade dem raskt, med förbiseende af detaljernas utförande, och ritade icke på luften, utan målade in föremålen iluften o. s. v. Här låg genast ett misstag till hands, ty man hade icke teorierna färdiga, utan måste leta sig fram genom experimenter och räsonnemanger, och märkvärdigt nog voro de unge i all sin poetiska hänförelse mera reflekterande i sin färg än de gamle med sin teckning, sina beräknade sammanstöllningar, motsättningar och effekter. Man hade observerat, att öfver dessa målningar, som man tait till mönster, lågo utbredda en enhet och en armoni, som man sökte komma på spåren. Ep gissade, att man borde lasera den färdigmålade duken med ett genomskinligt lack! Åhnej, det var så gammalt — det var just det der bruna! En annan kom till följande falska resultat på riktiga premisser: föremålen ha ingen färg, det är ljuset, som ger dem färg. Luften, som mest genomsläpper ljuset, måste agera ljuskälla här i taflan och terrängen betingas af luften! Godt! Alltså måste jag, tekniskt taget, i alla terrängens färger införa luftfärgen. Till exemel: jag skall måla en blå luft mot gröna träd. en blåa luften kan målas med omkring föm olika blåa färger. Tar jag kobolt, så frambringar jag trädens grönska genom kobolt och någon gul färg, som ger mig grönt och sålunda alltigenom. Följden blef en smutsig entonighet, som förnekade föremålen deras karakteristiska färg och föranledde orimliga färgblanäningar. I ett månsken utgick man från den gula färg, som man använde. till. månen, och konstruerade sålunda ut. hela taflan. En annan iakttagelse, som var den mest afgörande-och som genare lemnar de bästa frukterna, var den att ettföremål, t, ex. klara luften, icke är blått, så blått som den blåa färg, hvilken låg i tuben, utan att den innehöll absorberade alla de öfriga färgerna och endast reflekterade den blå. En sådan elementär grundsanning var man okunnig om, och derför fick man trefva sig fram; men så undervisas icke heller våra målare i optiken. Nu blef följden den, att man genom en måssa färger sökte åstadkomma ett blått färgspel, som just genom sin sammansättning blef rörelse, släppte ögat igenom duken, var obestämdt som luft. Nu behöfde man ända till tolf färger för att få en enkel blå luft, då man förut lagat till den på paletten med två eller tre. Man målade under och lät undermålningen torka för att sedermera verka igenom, man paterade med knifven, man lade färger bredvid hvarandra och gick igenom, man drog upp hela taflan på en gång, man tog ett tag på luften och ett i terrängen för att se om det stämde, ingenting fick framträda på det andras bekostnad, derför utförde man ingenting, derför modellerade man icke trädstammen eller stenen; åskådaren skulle icke stanna och beundra, han gkulle erfara ett intryck så som af ett musikstycke. Der låg misstaget och man trefvade alltjemt på det rätta. Emellertid togo dessa färgstudier uteslutande uppmärksamheten i anspråk och många vigtiga upptäckter gjordes. En vacker solskensdag stod en af ungherrarne i en cigarrbutik och råkade på disken se solspektrum framkalladt af de prismatiska glasen i gaskronan. Han tyckte sig ha sett dessa färger i naturen, han letade och funderade — det var en komplett solnedgång. Han höll just på med en sådan, han visste icke att luften var ett prisma, men han kände på sig att i den ordningen skulle förgerna ligga och icke på hans vis; ty han hade endast sett solen gå ned irödt och gult. Så fortgick det några år. En och annan, som verkligen hade färgsinne af naturen, lyckades någon gång att få gälja, och detta framkallade proselyter, men nu ville olyckan att bland dessa befunno sig dels en hop unga ämnen, som ännu icke lemnat sina studier i teckning, dels en hop lättingar, som trodde att det nya sättet hoppade öfver obehagen i utförandet af detaljerna och att det var vigare att måla som Wahlberg, ty nu började man nämna: hans namn såsom betecknande ståndpunkten. Man glömde att Wahlberg målat sitt östgötalandskap och att han deri an CE in Far. JOF TISSUE sn . a RA RR