målade sina figurer endast för att ljuset
skulle få något föremål att falla på, på dessa
med sina träd, stenar, buskar, o. s. v. Man
lade sig sålunda mesta vinning om färgen
och hvad är väl målningen utan färg — fo-
tografi — men en målning utan teckning kan
vara — musik, t. ex. en hed och en luft.
Men, invänder man, detta var ju intet nytt;
stämningsmålare ha ju funnits i alla tider
och dåliga tecknare också? Ja, men nu skulle
den gamla riktningen fram igen och i en
förädlad gestalt spela om en gammal roll.
Det nya sättet fick unga troende. För-
gäfves varnade de gamle, förgäfves hotade
akademien med sin onåd, förgäfves hånade
kamraterna — de unga kättarne bröto med
akademien, lefde som sigenare, studerade
naturen, fingo aldrig sälja, men slita ondt
som få.
Nu blef naturligtvis följden en period af
sorgliga misstag, man snsåg som en förtjenst
att teckna illa, man anställde färgexperimen-
ter med mer eller mindre framgång, man
stod med näsan inpå mästarens taflor för att
utforska hans teknik, Iär låg i sakens na-
tur, att en hel grupp målare skulle komma
till korta, ty märkvärdigt nog — det finnes
och har i alla tider funnits två klagser af
målare — de, rom ega färgsinne, och de, som
sakna eller endast ha elt mycket svagt ut-
veckladt sådant. Detta låter som en orim-
lighat, men — Ukafullt är det så — se efter
sjelff Det nya, och det goda, som medfölj-
de riktningen, bestod i studiernas bedrifvan-
de, Ian gjorde numera icke sina taflor —
Tan gick ut i naturen, sökte icke det karak-
teristiska, hvilket i grunden ej är annat än
den karrikerade, naturen, man valde enkla
motiv, målade dem raskt, med förbiseende af
detaljernas utförande, och ritade icke på luf-
ten, utan målade in föremålen iluften o. s. v.
Här låg genast ett misstag till hands, ty man
hade icke teorierna färdiga, utan måste leta
sig fram genom experimenter och räsonne-
manger, och märkvärdigt nog voro de unge
i all sin poetiska hänförelse mera reflekte-
rande i sin färg än de gamle med sin teck-
ning, sina beräknade sammanstöllningar, mot-
sättningar och effekter. Man hade observe-
rat, att öfver dessa målningar, som man ta-
it till mönster, lågo utbredda en enhet och en
armoni, som man sökte komma på spå-
ren. Ep gissade, att man borde lasera den
färdigmålade duken med ett genomskinligt
lack! Åhnej, det var så gammalt — det
var just det der bruna! En annan kom till
följande falska resultat på riktiga premisser:
föremålen ha ingen färg, det är ljuset, som
ger dem färg. Luften, som mest genomsläp-
per ljuset, måste agera ljuskälla här i taflan
och terrängen betingas af luften! Godt!
Alltså måste jag, tekniskt taget, i alla ter-
rängens färger införa luftfärgen. Till exem-
el: jag skall måla en blå luft mot gröna träd.
en blåa luften kan målas med omkring föm
olika blåa färger. Tar jag kobolt, så frambrin-
gar jag trädens grönska genom kobolt och
någon gul färg, som ger mig grönt och sålunda
alltigenom. Följden blef en smutsig ento-
nighet, som förnekade föremålen deras karakte-
ristiska färg och föranledde orimliga färg-
blanäningar. I ett månsken utgick man
från den gula färg, som man använde.
till. månen, och konstruerade sålunda ut.
hela taflan. En annan iakttagelse, som var
den mest afgörande-och som genare lem-
nar de bästa frukterna, var den att ettföre-
mål, t, ex. klara luften, icke är blått, så blått
som den blåa färg, hvilken låg i tuben, utan
att den innehöll absorberade alla de öfriga
färgerna och endast reflekterade den blå. En
sådan elementär grundsanning var man okunnig
om, och derför fick man trefva sig fram; men så
undervisas icke heller våra målare i optiken.
Nu blef följden den, att man genom en måssa
färger sökte åstadkomma ett blått färgspel,
som just genom sin sammansättning blef rö-
relse, släppte ögat igenom duken, var obe-
stämdt som luft. Nu behöfde man ända
till tolf färger för att få en enkel blå luft,
då man förut lagat till den på paletten med
två eller tre. Man målade under och lät
undermålningen torka för att sedermera verka
igenom, man paterade med knifven, man
lade färger bredvid hvarandra och gick
igenom, man drog upp hela taflan på en
gång, man tog ett tag på luften och ett i
terrängen för att se om det stämde, ingen-
ting fick framträda på det andras bekostnad,
derför utförde man ingenting, derför model-
lerade man icke trädstammen eller stenen;
åskådaren skulle icke stanna och beundra, han
gkulle erfara ett intryck så som af ett
musikstycke. Der låg misstaget och man tref-
vade alltjemt på det rätta. Emellertid togo
dessa färgstudier uteslutande uppmärksam-
heten i anspråk och många vigtiga upptäck-
ter gjordes. En vacker solskensdag stod en
af ungherrarne i en cigarrbutik och råkade
på disken se solspektrum framkalladt af de
prismatiska glasen i gaskronan. Han tyckte
sig ha sett dessa färger i naturen, han letade
och funderade — det var en komplett sol-
nedgång. Han höll just på med en sådan,
han visste icke att luften var ett prisma,
men han kände på sig att i den ordningen
skulle förgerna ligga och icke på hans vis; ty
han hade endast sett solen gå ned irödt och
gult.
Så fortgick det några år. En och annan, som
verkligen hade färgsinne af naturen, lyckades
någon gång att få gälja, och detta framkallade
proselyter, men nu ville olyckan att bland
dessa befunno sig dels en hop unga ämnen,
som ännu icke lemnat sina studier i teck-
ning, dels en hop lättingar, som trodde att
det nya sättet hoppade öfver obehagen
i utförandet af detaljerna och att det var
vigare att måla som Wahlberg, ty nu började
man nämna: hans namn såsom betecknande
ståndpunkten. Man glömde att Wahlberg
målat sitt östgötalandskap och att han deri
an CE in
Far. JOF TISSUE sn . a RA RR