— Jag skall upplysa Segel att den, som
vill arbeta, icke behöfver komma i fattigstu-
gan, sade Löfström och skrattade åt den
gamle mannens okunnighet. Men nu är ut-
delningen slut och vi kunna gå, kyrkvärd!
I detsamma inkommo två andra personer,
De voro drängar från socknens östra del,
der gångledsturen nu var, och hade nyss fått
färdig grafven, der den döde Jan Olsson
skulle hvila. IÅsboga socken brukar man
på gångled förrätta allt arbete, som möjli-
gen kan göras af bönderna sjelfva. Ty bön-
derna der hysa lika stort förakt för tidspil-
lan som rädsla för den minsta penningeut-
gift. Att tid och penningar äro två jemför-
liga storheter, faller dem ej gerna in.
— Presten kommer äfven, upplyste en af
gräfvarne, så att vi genast kunna fullborda
vårt arbete.
— Låt oss icke försumma tiden då, sade
kyakvärden. I veten, att jag, har brådtom. Adjö
med er, gubbar och gummor! Varen spar-
samma med det, som I han fått i dag. Hus-
hållen I riktigt, så räcker det nog. Det är
icke meningen, att fattighjon skola ha kalas
för hvarje dag.
— Vänta litet, kyrkvärd! ropade Gustafva,
som sprungit upp och fattat honom i roc-
ken. Skall jag verkligen icke få det allra-
minsta för mitt besvär med svepningen af
liket?
— Fattigkassan har ondt om styfrarne.
— Men det hade kostat fattigkassan me-
ra, om någon annan skulle ha tagit hand om
liket. Det var ej heller min skyldighet att
göra det. Något borde jag väl alltså ha
derfor.
— Alltid tiggeri!l mumlale kyrkvärden, i
det han ref sig bakom örat. Hör på, Löf-
ström, skrif upp i kladden: 50 öres utgift
för svepningen. Här får hon penningarne,
Gustafva! 4
Han drog upp sin tjocka börs och: vände
sig efter bönders, vana åt sidan, då han öpp:
nade den, så att ingen skulle få se dess in-
nehåll. Sedan Gustafva erhållit sin betal-
niog, gick han jemte gräfvarne och Löfström
ut i förstugan. Gräfvarne ställde sig vid:
likets fötter--samt kyrkvärden- och-skolmä-
staren vid hufvudet. På gifvet tecken upp-
lyfte de kistan, och så bar det i väg med
brådskande steg. Från kyrkvärdens trappa
åskådade hans gäster liktåget, som endast
bestod af de fyra nämda personerna:
— Vore det längre upp i landet, sade un-
der vägen Löfström tillkyrkvärden, så skulle
vidskepelsen i denna begrafning se ett olyck-
ligt förebud för bröllopet.
— Men här har folket alltför stor upplys-
ning att fästa sig vid dylika småsaker.
Vid kyrkgårdsporten väntade dem sock-
nens gamle kyrkoherde, som här slötsig till
tåget. I ett aflägset hörn var fattighjonets
graf beredd. Der nedsattes den groftyllade;
illa målade kistan. .
— Spring upp i klockstapeln och ring
en släng, sade kyrkvärden till gräfvarne.
Kyrkoherden har tillåtit, att det går för he-
lingsmål med detsemmna, fastän tiden ännu
icke. är inne, (Forts.)