— Jag skall upplysa Segel att den, som vill arbeta, icke behöfver komma i fattigstugan, sade Löfström och skrattade åt den gamle mannens okunnighet. Men nu är utdelningen slut och vi kunna gå, kyrkvärd! I detsamma inkommo två andra personer, De voro drängar från socknens östra del, der gångledsturen nu var, och hade nyss fått färdig grafven, der den döde Jan Olsson skulle hvila. IÅsboga socken brukar man på gångled förrätta allt arbete, som möjligen kan göras af bönderna sjelfva. Ty bönderna der hysa lika stort förakt för tidspillan som rädsla för den minsta penningeutgift. Att tid och penningar äro två jemförliga storheter, faller dem ej gerna in. — Presten kommer äfven, upplyste en af gräfvarne, så att vi genast kunna fullborda vårt arbete. — Låt oss icke försumma tiden då, sade kyakvärden. I veten, att jag, har brådtom. Adjö med er, gubbar och gummor! Varen sparsamma med det, som I han fått i dag. Hushållen I riktigt, så räcker det nog. Det är icke meningen, att fattighjon skola ha kalas för hvarje dag. — Vänta litet, kyrkvärd! ropade Gustafva, som sprungit upp och fattat honom i rocken. Skall jag verkligen icke få det allraminsta för mitt besvär med svepningen af liket? — Fattigkassan har ondt om styfrarne. — Men det hade kostat fattigkassan mera, om någon annan skulle ha tagit hand om liket. Det var ej heller min skyldighet att göra det. Något borde jag väl alltså ha derfor. — Alltid tiggeri!l mumlale kyrkvärden, i det han ref sig bakom örat. Hör på, Löfström, skrif upp i kladden: 50 öres utgift för svepningen. Här får hon penningarne, Gustafva! 4 Han drog upp sin tjocka börs och: vände sig efter bönders, vana åt sidan, då han öpp: nade den, så att ingen skulle få se dess innehåll. Sedan Gustafva erhållit sin betalniog, gick han jemte gräfvarne och Löfström ut i förstugan. Gräfvarne ställde sig vid: likets fötter--samt kyrkvärdenoch-skolmästaren vid hufvudet. På gifvet tecken upplyfte de kistan, och så bar det i väg med brådskande steg. Från kyrkvärdens trappa åskådade hans gäster liktåget, som endast bestod af de fyra nämda personerna: — Vore det längre upp i landet, sade under vägen Löfström tillkyrkvärden, så skulle vidskepelsen i denna begrafning se ett olyckligt förebud för bröllopet. — Men här har folket alltför stor upplysning att fästa sig vid dylika småsaker. Vid kyrkgårdsporten väntade dem socknens gamle kyrkoherde, som här slötsig till tåget. I ett aflägset hörn var fattighjonets graf beredd. Der nedsattes den groftyllade; illa målade kistan. . — Spring upp i klockstapeln och ring en släng, sade kyrkvärden till gräfvarne. Kyrkoherden har tillåtit, att det går för helingsmål med detsemmna, fastän tiden ännu icke. är inne, (Forts.)