deremot hade blott sagt en artig fras. Slutet
af samtalet hade gjort honom nedstämd; då
han gick uppför trappan, förbannade han af
innersta bjerta dessa besvärliga bekanta,
som man aldrig kunde undslippa. Den lug-
na njutning, åt hvilken ban velat öfverlemna
sig, var störd, hans mmärtsamt upprörda själ
skulle svårligen återvinna den jemna, lugna
stämning, som är ett oundgängligt vilkor
för att riktigt kunna njuta af ett konstverk.
Under det att han långsamt gick fram
mot Tribunanp, som städse först lockar ny-
komlingen till sig, bemödade han sig att
uppmärksamt betrakta de statuer och äldre
målvingar, som pryda den östra gången.
Men hvad bjelpte det honom? De musice-
rande englarne på Angelos tabernakel, som
fabriksmässigt måvgdubblades af ett halft
dussin kopierande, syntes honom alla haf-
va samma fina, milda ansigte som så förtro-
ligt log mot honom ur de blonda lockarnes
guldgrund. Och ögonen på det undersköna
qvinnohufvud, som bär Fornarinas namn!
Var det icke Hermances ljufva, bruna ögon,
som, hemlighetsfullt drömmande, betraktade
honom. Precis sådan var hennes behagfullt
rundade hals, kring hvilken äfven en tann
guldkedja slingrade sig. I andägtig beun-
dran blef han stående framför bilden, i hvil-
ken han tyckte sig finna en likhet med den
qvinna, han älskade. Ett par engelskor, för
hvilka han stängde utsigten, hölle honom