— Nej, jag tackar, inte i dag; vi ha inte
vinter nu, svarade Erik Jansson och kunde
ej låta bli att småle, så allvarsam han än
brekade vara.
— I undren väl, mina vänner, sade näm-
demannen vänd till do öfriga, att rusthålla-
ren och jag blifvit så goda vänner, fastän
jag förut varit hans fiende; Men det är ho-
nom I alla khäfven att tacka derför att I nu
sitten här,
Och hu började han berätta allt hvad
grannen sågt honom om de gropar han hade
gröft åt hustru och barn, och i hvilka han
sjelf fallit. Men historien om grisen teg han
med.
När mor Greta och sällskapet i öfrigt fin-
go höra, att nämdemannen kände deras fi-
nansoperationer med hans egendom, så för-
svann med ens hvarje tvifvel om hans för-
stånd och de började tvärtom finna att han
blott hade alltför mycket deraf. Matbitarna
fastnade i halsen på mera än en, och mor
Greta brast i gråt.
— Lugnen er, sade Zachris Pehrsson frynt-
ligt. Felet är lika mycket mitt som edert,
och jag tänker icke stämma er till tinget.
Tvärtom skall jag hädanefter godvilligt gifva
hvad I förut på smygvägar sökt komma åt.
Mina söners arrenden minskar jag för hvar
och en med en fjerdedel af summan, och
mina mågar skola hvardera få två tunnor
hvete, så snart skörden blifvit inbergad. Du
och jag, min gumma, fortfor han vänligt, i
det han vände gig till henne, vi få talas vid,
när vi komma på tu man hand.
Nu blef det, må tro, en glädje kring hela
bordet, Mor Greta fällde tårar, men det var
glädjetårar. Sönerna drucko skålar för sin
hederlige far, och mågar och döttrar tillön-
skade honom ett långt lif. Det var fröjd i
hjertan och pokaler.
Själaförnöjd åsåg Erik Jansson :den all-
männa glädjen.
— Det var ändå en lycklig händelse med
grisen, hviskade han till Zachris Pehrsson.
— Tyst! bad denne. Jag tror så med, men
jag vill ändå ogeroa höra talas derom.
-Och de båda gubbarne hade rätt. Hän-
delsen med grisen blef till lycka för Zachris
Pehrsson.
Ty förut hade ban sjelf ansett sig för lyck-
lig, men nu blef han det i verkligheten.
Förot var. han rik på penningar : blott,
men nu blef han rik äfven på välsignelser
och förböner,
Och de varorna äro kuranta ätven på an-
dry sidan grafven.
Ej heller blefvo hans penningeinkomster
förminskade. Nu behöfde intet säljas ur hu-
set för underpris.
Mätt af år och lefnadsglädje, har nu Za-
chris Pehrsson gått till sina fäder, men han
har många själsfränderi lifvet.
Mera. än en gång har jag hört bönder be-
römma sina hustrur, derför att dessa sköta
hushållet, utan att dertill begära ett öre.
Jag skulle önska att någon af dessa bön-
der komme att läsa min lilla historia om en
grig. :