slagta en gris, likväl med den lilla skilnaden,
att rusthållarens gris icke sjelfdött. Från
Erik Janssons gris vandrade hans- tankar
snart till den törhatlige Erik Jansson sjelf
och hans mångåriga nedriga uppförande, som
nått sin spets i det der skamliga bedrägeriet
vid Rosenkälla.
— Skall jag aldrig få bugt på den der.
karlen? frågade han halfhögt, och med det-
samma var det, som om en liten svartalf
hviskat honom något i örat.
Det måtte varit en underlig hviskning, ty
den ålderstigne mannen utbrast i ett half-
högt skratt.
— Då finge han för gammal ost, sade han
och hötte med käppen åt det hus, hang
granne bebodde. ,
Derefter smög han sig försigtigt fram till
gärdesgården, som skilde hans gård från
ranneng, och lyssnade en stund. Det hör-
des ej. minsta knäpp, tydligen sofvo alla.
Ett sjelfbelåtet leende förklarade Zachris
Pehrssons anlete, och han reste sig ett ögon-
blick i hela sin längd. Derefter satte han
sin plan i verket.
Han bytte om de båda grisarue: hängde
sin gris på Erik Janssons vägg och rusthål-
larens på sin.
I samma ögonblick han fullbordat det
vackra dådet och med en triumferande min
betraktade sitt verk hörde han ett lätt bul-
ler från rusthållarens stuga.
Nämdemannen hlekvade, han kom plöts-
ligt ihåg, att om han grepes på bar gerning,
skulle lag och rätt förmodligen icke anse
hans utbyte vara af så oskyldig natur, som
det syntes i hans egna ögon.
Men intet vidare hördes af. :
— Jag har antingen misstagit mig, sad
han, eller ock var det katten.
Han lyssnade ännu en stund, allt var och
förblef tyst.
Fullkomligt lugnad inträdde han i sin stuga.
Han tog sig en sup ur skänken, ty så myc-
ket var hans nattarbete värdt, och kröp se-
dan i sängen, der han snart insomnade i
det glada medvetandet af att hafva ut-
fört en gerning, som Hin Håle knappast kun-
nat göra bättre.
Men då Zachris Pehrsson hörde det der
bullret, så hade han icke misstagit sig, och
ändå var det icke katten.
Utan det var Erik Jansson sjelf, som hän-
delsevis ännu ej lagt sig och från sitt fön-
ster åsett hela uppträdet. Och händelsen,
som gjort att han så sent var uppe, satt vid
hans sida i gestalt af Evangeliska Foster
landsstiftelsens kolportör, Adam Rosenqvist.
Sistbemälde herre var en af de i våra da-
gar icke så sällsynta menniskor, som kom-
mit till insigt af den djupa sanningen, att
det är mycket billigare och beqvämare att
låta andra bestå sig nödvändighetsartiklarna
kost och logis ån att sjelf göra det. Såsom
en praktisk man lät han det ej heller stanna
vid blotta teorien, utan satte i verket hvad
han ansåg vara rätt och för honom förmån-
ligt. Denna afton hade han godhetsfullt in-
funnit sig hos Erik Jansson till erhållande
af bespisning och nattläger, och den and-
ligt simnade rusthållaren hade med glädje
mottagit den käre gästen. Efter aftonmål-
tidens intagande sutto de båda männen
ännu uppe, likväl utan att tända ljus, ty
man kan ju språka utan att ha ljus, och så
hände det, att de blefvo vittnen till det lilla
knep, som Zachris Pehrsson ansåg rättvist
ntföra mot sin afskydde granne.
När nämdemannen hade utfört det oskyl-
diga bytet, ville herr Adam Rosenqvist ge-
mast rusa utför att för honom hålla ett fö-
redrag öfver romarnes första kapitels 29:de
wers, som han påstod härvidlag skulle vara
särdeles lämplig, men Erik Jansson höll ho-
nom tillbaka. Häraf kom det buller, som
Zachris Pehrsson hade hört. Först då Erik
Jansson kunde med sannolikhet antaga, att
hans granne insomnat, gick han ut. cföljd
af kolportören, och ombytte åt. de båda
grisarne, så att hvardera kom till gin rätte
Bgare.
—- Svinhugg går tillbaka, skämtade på fint
sätt herr Adam Rosenqvist, som erinrade
sig dennå spelterm från den tid, han ännu
lefde i synden och ej brukade ha något
emot att dra en enkorts-kille. : (Forts)
aa a a SEE ESS