slagta en gris, likväl med den lilla skilnaden, att rusthållarens gris icke sjelfdött. Från Erik Janssons gris vandrade hanstankar snart till den törhatlige Erik Jansson sjelf och hans mångåriga nedriga uppförande, som nått sin spets i det der skamliga bedrägeriet vid Rosenkälla. — Skall jag aldrig få bugt på den der. karlen? frågade han halfhögt, och med detsamma var det, som om en liten svartalf hviskat honom något i örat. Det måtte varit en underlig hviskning, ty den ålderstigne mannen utbrast i ett halfhögt skratt. — Då finge han för gammal ost, sade han och hötte med käppen åt det hus, hang granne bebodde. , Derefter smög han sig försigtigt fram till gärdesgården, som skilde hans gård från ranneng, och lyssnade en stund. Det hördes ej. minsta knäpp, tydligen sofvo alla. Ett sjelfbelåtet leende förklarade Zachris Pehrssons anlete, och han reste sig ett ögonblick i hela sin längd. Derefter satte han sin plan i verket. Han bytte om de båda grisarue: hängde sin gris på Erik Janssons vägg och rusthållarens på sin. I samma ögonblick han fullbordat det vackra dådet och med en triumferande min betraktade sitt verk hörde han ett lätt buller från rusthållarens stuga. Nämdemannen hlekvade, han kom plötsligt ihåg, att om han grepes på bar gerning, skulle lag och rätt förmodligen icke anse hans utbyte vara af så oskyldig natur, som det syntes i hans egna ögon. Men intet vidare hördes af. : — Jag har antingen misstagit mig, sad han, eller ock var det katten. Han lyssnade ännu en stund, allt var och förblef tyst. Fullkomligt lugnad inträdde han i sin stuga. Han tog sig en sup ur skänken, ty så mycket var hans nattarbete värdt, och kröp sedan i sängen, der han snart insomnade i det glada medvetandet af att hafva utfört en gerning, som Hin Håle knappast kunnat göra bättre. Men då Zachris Pehrsson hörde det der bullret, så hade han icke misstagit sig, och ändå var det icke katten. Utan det var Erik Jansson sjelf, som händelsevis ännu ej lagt sig och från sitt fönster åsett hela uppträdet. Och händelsen, som gjort att han så sent var uppe, satt vid hans sida i gestalt af Evangeliska Foster landsstiftelsens kolportör, Adam Rosenqvist. Sistbemälde herre var en af de i våra dagar icke så sällsynta menniskor, som kommit till insigt af den djupa sanningen, att det är mycket billigare och beqvämare att låta andra bestå sig nödvändighetsartiklarna kost och logis ån att sjelf göra det. Såsom en praktisk man lät han det ej heller stanna vid blotta teorien, utan satte i verket hvad han ansåg vara rätt och för honom förmånligt. Denna afton hade han godhetsfullt infunnit sig hos Erik Jansson till erhållande af bespisning och nattläger, och den andligt simnade rusthållaren hade med glädje mottagit den käre gästen. Efter aftonmåltidens intagande sutto de båda männen ännu uppe, likväl utan att tända ljus, ty man kan ju språka utan att ha ljus, och så hände det, att de blefvo vittnen till det lilla knep, som Zachris Pehrsson ansåg rättvist ntföra mot sin afskydde granne. När nämdemannen hade utfört det oskyldiga bytet, ville herr Adam Rosenqvist gemast rusa utför att för honom hålla ett föredrag öfver romarnes första kapitels 29:de wers, som han påstod härvidlag skulle vara särdeles lämplig, men Erik Jansson höll honom tillbaka. Häraf kom det buller, som Zachris Pehrsson hade hört. Först då Erik Jansson kunde med sannolikhet antaga, att hans granne insomnat, gick han ut. cföljd af kolportören, och ombytte åt. de båda grisarne, så att hvardera kom till gin rätte Bgare. —Svinhugg går tillbaka, skämtade på fint sätt herr Adam Rosenqvist, som erinrade sig dennå spelterm från den tid, han ännu lefde i synden och ej brukade ha något emot att dra en enkorts-kille. : (Forts) aa a a SEE ESS