gå med orätt. Jag skall ej skicka så myc-
ket sill den här gången; Kan Lena-tän By,
att sista gången hade Zachris så när fått miss-
tankar!
— Hvad säger nämdemansmor?
— Jo, dagen efter var han inne i visthus-
boden, och jag följde med förstås. Då han
såg i silltunnan, påstod han genast att hon
minskats sedan i förrgår. Det är omöjligt,
sade jag, hvem skulle här i huset stjäla nå-
got? — Men det har likväl skett, sade
han. — Du tager miste, sade jag, du tän-
ker på den der andra tunnan, som ännu är
nästan orörd, och så ledde jag honom fill
den samt blandade bort hela saken.
— Det var rätt åt den snåle gubben.
— Vet inte Lena, att du ej får tala illa
om honom. Men låt oss nu gå till boden
medan tjenstfolket är sysselsatt med utgöra.
De båda qvinnorna stego upp och gingo
till visthusboden. Lena tog de två af sina
stora korgar. När skynkena, som voro öf-
verbundna, afknötos, befanns att dessa tu
hade åtminstone: ej konditorivarorna räckt till
att fylla, ty de voro tomma som en stats-
kassa. Men nu rågades de snart till kanten.
I den enas rymliga diup försvunno först
några marker sill, öfver dem lades ett mel-
lanlager af gräs, derefter nedsänktes några
ostar. och sist kommo. många marker smör,
till dess att rum ej vidare fanns. Den an-
dra korgen fylldes med ull och hemspunnet
linnegarn.
— Detta bör betala sig bra, sade Socker-
Lena och knäföll för att åter påknyta skyn-
kena. Nu tro de dumma gubbarne, att jag
har karameller igen. Men hustrurna veta
bättre.
— Spetakla inte med den saken, Lena, ty
då blir jag riktigt ängslig. — I-utbyte- skall
Lena nu taga fem -skålpund-kaffe och ika
mycket socker, men resten vill jag ha ikon-
tanta penningar. . Säg åt handelsman att han
tiger och inte gör mig olycklig, Lena kan
så godt komma hit igen, så snart hon får
det uträttadt, ty Zachris kommer inte hem
förrän sent i qväll. Det är inte långt till
kyrkbyn, så att Lena kan vara tillbaka vid
middagstid.
— Jag skall försöka, kära nämdemansmor!
Och lita på mig, att allt blir riktigt uträt-
tadt. Jag skall hålla upp priset så högt som
möjligt är.
Lena hemtade derefter från köket sina an-
dra korgar, de som verkligen innehöllo ka-
råmeller, och begaf sig så i väg. Den gamla
skröpliga gumman pustade djupt under den
tunga bördan.
— Joi jo, anmärkte åter från sin plats den
rödhåriga ladugårdspigan: — Korgarne äro
itet tyngre nu, änsnär hon kom hit. Men
å går det till, när män ej vilja ge sina
mustrur hvad de behöfva. (Forts.)
a Ann Ut Ta ta AT utge ga ENE