gå med orätt. Jag skall ej skicka så mycket sill den här gången; Kan Lena-tän By, att sista gången hade Zachris så när fått misstankar! — Hvad säger nämdemansmor? — Jo, dagen efter var han inne i visthusboden, och jag följde med förstås. Då han såg i silltunnan, påstod han genast att hon minskats sedan i förrgår. Det är omöjligt, sade jag, hvem skulle här i huset stjäla något? — Men det har likväl skett, sade han. — Du tager miste, sade jag, du tänker på den der andra tunnan, som ännu är nästan orörd, och så ledde jag honom fill den samt blandade bort hela saken. — Det var rätt åt den snåle gubben. — Vet inte Lena, att du ej får tala illa om honom. Men låt oss nu gå till boden medan tjenstfolket är sysselsatt med utgöra. De båda qvinnorna stego upp och gingo till visthusboden. Lena tog de två af sina stora korgar. När skynkena, som voro öfverbundna, afknötos, befanns att dessa tu hade åtminstone: ej konditorivarorna räckt till att fylla, ty de voro tomma som en statskassa. Men nu rågades de snart till kanten. I den enas rymliga diup försvunno först några marker sill, öfver dem lades ett mellanlager af gräs, derefter nedsänktes några ostar. och sist kommo. många marker smör, till dess att rum ej vidare fanns. Den andra korgen fylldes med ull och hemspunnet linnegarn. — Detta bör betala sig bra, sade SockerLena och knäföll för att åter påknyta skynkena. Nu tro de dumma gubbarne, att jag har karameller igen. Men hustrurna veta bättre. — Spetakla inte med den saken, Lena, ty då blir jag riktigt ängslig. — I-utbyteskall Lena nu taga fem -skålpund-kaffe och ika mycket socker, men resten vill jag ha ikontanta penningar. . Säg åt handelsman att han tiger och inte gör mig olycklig, Lena kan så godt komma hit igen, så snart hon får det uträttadt, ty Zachris kommer inte hem förrän sent i qväll. Det är inte långt till kyrkbyn, så att Lena kan vara tillbaka vid middagstid. — Jag skall försöka, kära nämdemansmor! Och lita på mig, att allt blir riktigt uträttadt. Jag skall hålla upp priset så högt som möjligt är. Lena hemtade derefter från köket sina andra korgar, de som verkligen innehöllo karåmeller, och begaf sig så i väg. Den gamla skröpliga gumman pustade djupt under den tunga bördan. — Joi jo, anmärkte åter från sin plats den rödhåriga ladugårdspigan: — Korgarne äro itet tyngre nu, änsnär hon kom hit. Men å går det till, när män ej vilja ge sina mustrur hvad de behöfva. (Forts.) a Ann Ut Ta ta AT utge ga ENE