1y nu kände han sin underlägsenhet. — Bruka Guds barn också lyssna? frågade han emellertid så hånande han kunde. — En man varder lönt eftersom hans mun talat hafver, heter det i Ordspråksboken, genmälde rusthållaren lugnt. Grannas kan tåla litet saktare, när han vill att andra icke skola höra. det. — Hemma på min gård säger jag hvad jag vill, storfräste Zachris Persson. Men nu vill jag icke säga något mera åt grannas. Hör du mor, jag kommer ej heller hem till qvällen. Jag är ju ej ens i mitt hem fredad för trätlystna personer. Lapa att grisen blir i ordning. I morgon förmiddag skall Kalle resa in till stan. En kraftig knyck på nacken bekräftade hans tal, och derefter begaf sig den 65-årige mannen i väg med sådan liflighet, som om han varit en 20-års yngling. Han smällde igen grinden efter sig med sådan fart, att det genljöd i husknutarne, och var snart. försvunnen ur sigte. s Erik Jansson stoden stund och såg efter honom. Då han ämnade återvända, hejdades han af mor Greta, som gått fram till gärdesgården. — Ni är ju icke ond på honom? bad den ömsinta qvinnan. Han tycks vara elak, men har i grunden ett godt bjerta. — Det betviflar jag, svarade rusthållaren på sitt afmätta sätt. Han har ett bjerta hårdare än stenen. Men jag är icke ond på honom ändå; jag är icke ond på någon menniska. Ni kan vara lugn derför, mor Greta. Han nickade åt henne och gick in till sig: Mor Greta torkade sina ögon med förklädet och vände derefter tankarne till den döda grisen. — Stackars de menniskor, som bli lurade på den här, sade hon för sig sjelf. Jag är alltid så rädd att äta något, när jag ärinne i stan. Man kan aldrig veta, hvad man får. Sedan hon egnat denna gärd af medlidande åt stadsborna, som skulle få hvad man hemma ej ville ha, gaf hon utan vidare betänkligheter ladugårdspigan befallning om grisens slagtande och gick sedan ned till grinden, der hon stannade och såg utåt vägen, som om hon väntat någon. ag stannar också för en stund, Jag tiänker på de många fina stockholmsboarne, som på eftermiddagarne bruka stå utanför hotell ydberg och peta sig i tänderna. Nog veta de sjelfva att de ofta nyss ha ätit en dålig middag på något nykterhetsvärdshus eller. annat dylikt ställe, der kassan ej toges mera i anspråk än hon med någon ansträngning tål vid. Men ännu oftare veta ej desse herrar hvilken dålig mat de i sjelfya verket ha ätit. Det är en ful sida hos roslagsbönderna, men deras samvetslöshet i fall, sådana som det k ofvanstående, gränsar till det otroliga. Nämdemansmor hade ej stått länge på sin ost, då en gammal och illa klädd qvinna om linkande på vägen. Hon vinkade åt henne. . — BSeså, nu skall Socker-Lena hit igen, anmärkte för sig den rödhåriga ladugårdspigan, som från svinhusets öppna dörr noga bespejat sin wmatmoders rörelser. : Då vet man nog hvad som blir af. Socker-Lena var: en backstugugumma, som bedref kringvandrande konditorirörelse -.med epparkakor och örfilar, n. b. örfilar af.sockk Barnen jublade högt, så. snart de på afstånd sågo den röda, storrogiga och icke särdeles rena halsduken, med den skäggiga hakan och den sällan droppfria näsan derinunder, och många både förmögna och icke förmögna bondhustrur had8 ständigt små hemligheter att afhandla med den rynkiga och af ålder darrande lilla qyvinnan. Följden af detta allmävna förtroebhde var emellertid den, att Socker-Lena icke, behöfde anlita fattigvården om ett enda öre, och ändå aldrig led brist på något. — Han är borta nu, sade mor Greta, då Socker-Lena kommit närmare. Stig in-och drick en kopp kaffe, kära Lena! Herre Gud att man, skall behöfva gå sådana här smygvägar. — Det är varmt väder i dag för den som nödgas vandra. omkring, pustade Lena och lät mor Greta hjelpa sig med några af de många och stora korgar, på hvilkarhon släade. Jag mötte honom i ändan på byn. Gud bevars, han kom sättande som ett yrväder och såg ut, som .om han Villö uppslhilca en fattig menniska. — Tala inte illa, om honom, sade mor Greta. Han rår ej för det; all hans håg ligger till penningen. — Men kom in nu, så skall. Lena få en kaffetår. t Å De följdes åt till-stugan och ingingo i samma kanimare, lvari vi för en stund gedan träffade husbonden sjelf, Snart var ett F litet kaffebord i ordning. — Vet Lena, började mor Greta, sedan första koppen lyckligt var inmundigad, att jag riktigt börjar få samvete öfver dö här smygvägarne. Det är ju ändå på sätt och vis att stjäla, när man säljer ur huset, utan att husbonden vet af det. — Men när han inte vill ge nämdemansmor några penningar att köpa för hvad som behöfs, så finnes juingen annån råd, invände Socker-Lena. — Jå, det är enda trösten det, förstås. — Drick en kopp till, kära Lena. Men det är indå någonting inom mig, som säger att det ir orätt. Seså, kvusa inte! Lena är ju främmande. Dertill fruktar jag ofta att handelsmannen kunde säga något. Han är ofta till: sammans med min man, och ett enda öförsigtigt ord kunde upptäcka allt. — Äfven för det kan nämdemansmor vara ugn. Handelsmannen vet nog sitt.eget bästa och vill inte mista sina bästa kunden Det är sannt, jag har helsning från honom. — Hvad då? Å — Han vill inte mera: ge så mycket, då han köper sillen tillvaka. Hon blir sämre inder det hon ligger hos bönderna, säger ko. fr am RT Ah ARR YR OM KNAR 8 Ds rR nn S SA