1y nu kände han sin underlägsenhet.
— Bruka Guds barn också lyssna? frågade
han emellertid så hånande han kunde.
— En man varder lönt eftersom hans mun
talat hafver, heter det i Ordspråksboken,
genmälde rusthållaren lugnt. Grannas kan
tåla litet saktare, när han vill att andra icke
skola höra. det.
— Hemma på min gård säger jag hvad
jag vill, storfräste Zachris Persson. Men
nu vill jag icke säga något mera åt grannas.
Hör du mor, jag kommer ej heller hem till
qvällen. Jag är ju ej ens i mitt hem fredad
för trätlystna personer. Lapa att grisen blir
i ordning. I morgon förmiddag skall Kalle
resa in till stan.
En kraftig knyck på nacken bekräftade
hans tal, och derefter begaf sig den 65-årige
mannen i väg med sådan liflighet, som om
han varit en 20-års yngling. Han smällde
igen grinden efter sig med sådan fart, att
det genljöd i husknutarne, och var snart.
försvunnen ur sigte. s
Erik Jansson stoden stund och såg efter
honom. Då han ämnade återvända, hejdades
han af mor Greta, som gått fram till gärdes-
gården.
— Ni är ju icke ond på honom? bad den
ömsinta qvinnan. Han tycks vara elak, men
har i grunden ett godt bjerta.
— Det betviflar jag, svarade rusthållaren
på sitt afmätta sätt. Han har ett bjerta
hårdare än stenen. Men jag är icke ond på
honom ändå; jag är icke ond på någon men-
niska. Ni kan vara lugn derför, mor Greta.
Han nickade åt henne och gick in till sig:
Mor Greta torkade sina ögon med förklä-
det och vände derefter tankarne till den döda
grisen.
— Stackars de menniskor, som bli lurade
på den här, sade hon för sig sjelf. Jag är
alltid så rädd att äta något, när jag ärinne
i stan. Man kan aldrig veta, hvad man får.
Sedan hon egnat denna gärd af medlidande
åt stadsborna, som skulle få hvad man hemma
ej ville ha, gaf hon utan vidare betänklig-
heter ladugårdspigan befallning om grisens
slagtande och gick sedan ned till grinden,
der hon stannade och såg utåt vägen, som
om hon väntat någon.
ag stannar också för en stund, Jag tiän-
ker på de många fina stockholmsboarne, som
på eftermiddagarne bruka stå utanför hotell
ydberg och peta sig i tänderna. Nog veta
de sjelfva att de ofta nyss ha ätit en dålig
middag på något nykterhetsvärdshus eller.
annat dylikt ställe, der kassan ej toges mera
i anspråk än hon med någon ansträngning
tål vid. Men ännu oftare veta ej desse herrar
hvilken dålig mat de i sjelfya verket ha ätit.
Det är en ful sida hos roslagsbönderna, men
deras samvetslöshet i fall, sådana som det k
ofvanstående, gränsar till det otroliga.
Nämdemansmor hade ej stått länge på sin
ost, då en gammal och illa klädd qvinna
om linkande på vägen. Hon vinkade åt
henne. .
— BSeså, nu skall Socker-Lena hit igen,
anmärkte för sig den rödhåriga ladugårds-
pigan, som från svinhusets öppna dörr noga
bespejat sin wmatmoders rörelser. : Då vet
man nog hvad som blir af.
Socker-Lena var: en backstugugumma, som
bedref kringvandrande konditorirörelse -.med
epparkakor och örfilar, n. b. örfilar af.soc-
kk Barnen jublade högt, så. snart de på
afstånd sågo den röda, storrogiga och icke
särdeles rena halsduken, med den skäggiga
hakan och den sällan droppfria näsan der-
inunder, och många både förmögna och icke
förmögna bondhustrur had8 ständigt små
hemligheter att afhandla med den rynkiga
och af ålder darrande lilla qyvinnan. Följ-
den af detta allmävna förtroebhde var emel-
lertid den, att Socker-Lena icke, behöfde an-
lita fattigvården om ett enda öre, och ändå
aldrig led brist på något.
— Han är borta nu, sade mor Greta, då
Socker-Lena kommit närmare. Stig in-och
drick en kopp kaffe, kära Lena! Herre Gud
att man, skall behöfva gå sådana här smyg-
vägar.
— Det är varmt väder i dag för den som
nödgas vandra. omkring, pustade Lena och
lät mor Greta hjelpa sig med några af de
många och stora korgar, på hvilkarhon slä-
ade. Jag mötte honom i ändan på byn.
Gud bevars, han kom sättande som ett yr-
väder och såg ut, som .om han Villö uppslhilca
en fattig menniska.
— Tala inte illa, om honom, sade mor
Greta. Han rår ej för det; all hans håg
ligger till penningen. — Men kom in nu, så
skall. Lena få en kaffetår. t Å
De följdes åt till-stugan och ingingo i
samma kanimare, lvari vi för en stund ge-
dan träffade husbonden sjelf, Snart var ett F
litet kaffebord i ordning.
— Vet Lena, började mor Greta, sedan
första koppen lyckligt var inmundigad, att
jag riktigt börjar få samvete öfver dö här
smygvägarne. Det är ju ändå på sätt och
vis att stjäla, när man säljer ur huset, utan
att husbonden vet af det.
— Men när han inte vill ge nämdemans-
mor några penningar att köpa för hvad som
behöfs, så finnes juingen annån råd, invände
Socker-Lena.
— Jå, det är enda trösten det, förstås. —
Drick en kopp till, kära Lena. Men det är
indå någonting inom mig, som säger att det
ir orätt. Seså, kvusa inte! Lena är ju främ-
mande. Dertill fruktar jag ofta att handels-
mannen kunde säga något. Han är ofta till:
sammans med min man, och ett enda öför-
sigtigt ord kunde upptäcka allt.
— Äfven för det kan nämdemansmor vara
ugn. Handelsmannen vet nog sitt.eget bästa
och vill inte mista sina bästa kunden Det
är sannt, jag har helsning från honom.
— Hvad då? Å
— Han vill inte mera: ge så mycket, då
han köper sillen tillvaka. Hon blir sämre
inder det hon ligger hos bönderna, säger
- ko. fr am RT Ah ARR
YR OM KNAR 8 Ds rR nn S SA
-