öfrigt är denna af hr Dente komponerade aria i sin genre ganska lyckad. Vid ett par ställen hade sydländskan väl kunnat gifva sin eldfängda natur något mera luft, t. ex. i första scenen med den missnöjde Nemorino m.m, Denne åter uppenbarar sig i hr Ödmans person, som deraf gör allt hvad han ännu förmår. Den rena och välklingande stämman gör sig äfven nu fördelaktigt gällande, helst då ock intonationen är ren. De förekommande passagerna göras ganska anständigt, och särskildt bör hr Ö. betackas för det han aldrig anstränger sin stämma till skrik. Äfven synes han beflita sig om spelets nyanser och låter icke märka någon frånvaro ur rolen — allt berömvärda tecken. Visserligen eger hr Ö. icke de elementer, som utgöra en buffa-Adonis — pepparn felas! — men detta beror af naturellen, som ej så lätt låter förvandla sig. — Hr Janzon är en Dulcamara med en verve och humor, som utestänga all säflighet, all tröghet, och komma den genuina tonen ganska nära. Hr !Håkanssons Belcor är i det hela ganska berömvärd: öfverallt säker och vårdad sång och spel; dock behöfdes mera humor och en något lättare, elegantare ton, Denna, som utgör den italienska buffans egentliga grundton och förnämsta behag, återfinnes i operans framställning öfverhufvud visserligen i det enskilda, men mindre i det hela. — Orkestern spelar med passion, stundom blott alltför mycken, W. B.