öfrigt är denna af hr Dente komponerade
aria i sin genre ganska lyckad. Vid ett par
ställen hade sydländskan väl kunnat gifva
sin eldfängda natur något mera luft, t. ex.
i första scenen med den missnöjde Nemori-
no m.m, Denne åter uppenbarar sig i hr
Ödmans person, som deraf gör allt hvad
han ännu förmår. Den rena och välklin-
gande stämman gör sig äfven nu fördelak-
tigt gällande, helst då ock intonationen är
ren. De förekommande passagerna göras
ganska anständigt, och särskildt bör hr Ö.
betackas för det han aldrig anstränger sin
stämma till skrik. Äfven synes han beflita
sig om spelets nyanser och låter icke mär-
ka någon frånvaro ur rolen — allt beröm-
värda tecken. Visserligen eger hr Ö. icke
de elementer, som utgöra en buffa-Adonis
— pepparn felas! — men detta beror af natu-
rellen, som ej så lätt låter förvandla sig.
— Hr Janzon är en Dulcamara med en
verve och humor, som utestänga all säflig-
het, all tröghet, och komma den genuina
tonen ganska nära. Hr !Håkanssons Belcor
är i det hela ganska berömvärd: öfverallt
säker och vårdad sång och spel; dock be-
höfdes mera humor och en något lättare,
elegantare ton, Denna, som utgör den ita-
lienska buffans egentliga grundton och för-
nämsta behag, återfinnes i operans framställ-
ning öfverhufvud visserligen i det enskilda,
men mindre i det hela. — Orkestern spe-
lar med passion, stundom blott alltför myc-
ken, W. B.