första af Cevasco, föreställande ett åldrigt
par — hustrun sitter döende i en stol, med
armen slingrad omkring den vid hennes föt-
ter knäböjande mannens hals. Man läser
den sublimaste resignation i hennes slock-
nande blick, under det uttrycket i gubbens
ansigte under en slöja af tillkämpadt lugn
visar en förtviflan så djup, att man ser huru
i det ögonblick hans hustrus — följeslaga-
rinnan i alla hans lifs fröjder och sorger —
ande flyr, också hans lefnads lycka är här-
jad och hans söllhets sol nedgången.
. Och under det hennes öga redan tyckes
skåda uppåt i ljusare rymder, smekar hen-
nes hand sakta gubbens kind. En mästerlig
tanke af konstnären, ty denna åtbörd ut-
trycker mer än de ömmaste ord och är full
-af känsla för hans lidande i detta skilsmes-
sans ögonblick.
Ej långt från denna kolossala grupp —
figurerna äro nemligen utförda i mer än
kroppsstorlek — står på en enkel piedestal
au ung flicka, med en afbruten lilja i han-
en. i
Denna bild af den mest rörande oskuld
täljer oss en tyvärr mycket vanlig och —
menskligt att skåda — mycket sorglig hi-
storia. Den berättar om en i förtid bruten
knopp, om huru döden kom med sin hem-
ska lie, kanske just då när lifvet, under in-
trycket af den första kärleken, började 1e
mot henne i ett magiskt skimmer, om föräl-
drars smärta vid deras barns död, om myc-
ken kärlek och mycken sorg — sannerligen,
anade man icke ett högre lif och en sällare
tillvaro derofvan, skulle en sådan dödsbädd
vara den tröstlösaste anblick man kunde
tänka sig.
Här står familjen Pallavicines — Italiens
rikaste markisätts — grafmonument, Ettkapell
af hvit marmor med en port af svart mar-
mor, framför hvilken står en engel vaktände
ingången. Allt är onekligen mycket ståtligt,
mycket grannt — och .mycket dyrbart, men
gör ej det åsyftade intrycket. Förnämiteten
framsticker i denna :engelnsafvärjande rö-
relse med handen. Det är liksom ville han
säga: Plebej, nalkas ej, här hvilar markis
Pallavicine, för detta egare af hundra mil-
lioner.
Ett annat intryck gör Costas grafvård, en
syster vid den andres dödsbädd. Den ena
af de begge sköna, unga flickorna reser sig
döende, med en sista- kraftansträngning, på
bädden för att för sista gången omfamna
systern, hvilken, med krucifixet i handen,
stödjer henne. Den liggandes, mot höjden
vända blick, den: andras oroligt forskande
öga, i hvilket kärlek och sorg läsas blandade,
de hvita skära drägterna, den mästerligt ut-
förda bädden med sina kuddar och spetsla-
kan, allt bildar en. grupp af något öfver-
jordiskt skönt, men som på samma gång gör
ett så sorgligt intryck, att man helt melan-
kolisk v nder sig bort derifrån.
Och af samma innehåll äro alla monumen-
ten. Man ser modren ryckt ur sina barns
armar, barnet flyende ur sin moders famn,
syskon skiljas från syskon, maken, familje-
fadren sliten ur skötet af sin familj. Döden
skonar ingen. Hans obevekliga lie skördar
allt. Och i sanning dessa gallerier erbjuda
illustrationer nog till hans arbeten. Men
oaktadt all denna skönhet och dessa rika
marmormonument, skulle jag dock ej vilja
en gång utbyta den dyrbaraste af dessa kalla
grifter här i denna dödens ogästvänliga tyst-
nad mot en graf på någon af våra enkla
kyrkogårdar, der det dock finnes, hvad här
saknas, blommor, sol och fågelsång.
Det finnes en natt, alla själars natt, då
vid hvarje graf sättes en lykta, som med sitt
matta sken dunkelt upplyser gallerierna, då
de hvita.bleka marmorbilderna i den dunkla
fantastiska belysningen se ut som lika många
vålnader, uppstigna ur sina grifter, då orgeln
sakta spelar Kymner i kapellet och presterna
uppsända fromma böner för de aflidnes be-
friande ur skärselden, denna natt är de dödas
fest och hvarje rättrogen katolik underlåter
ej då att korsa sig och läsa ett och annat
ave för sina döda.