AU EBO
märkvärdigt skarpsynt, och testamentet blef
affattadt i enlighet med mitt yrkande. I
dödsstunden vann emellertid der känsla,
som i lifvet så uteslutande beberrskat ho-
nom, ännu en gång segern; hans sista ord
till den istum smärta vid hans bädd knö-
böjande dottern voro: Vaka öfver din mor
och älska henne, såsom jag har älskat hen-
ne. ... och Hermance har hoiigt hållit den
förbindelse, som hon då iklädde sig. Hon
tröstade den högljudt klagande enkan, hon
åtog sig alla dessa sorgliga bestyr som äro
de dundgängliga följderna af ett dödsfall;
jag var Henne behjeiplig dervid så godt jag
kunde; den lilla varelsen tycktes vara sam-
maäösatt af stål och jern. Ingen kan taga
ifrån mig den åsigten, att hon under denna
svåra tid öfveransträngt sig; hon vill sjelf
visserligen icke medgifva det, men jag för-
blir dock fullt och fast öfvertygad derom.
Hon har aldrig mera återfått gina röda kin-
dör, och hennes rörelser vittna ofta om stor
matthet. Ibland vaknar jag upp midti nät-
terna och ligger och grubblar öfver, om hon
icke bär hos sig fröet till något allvarsamt
lidande. Det är en lycka, att hon om som-
maren vistas här i Bergeihal, der jag kan
följa henne med en smula uppmärksamhet;
ty min svägerska har alltid för mycket att
göra med sig sjelf, för att kupna gifva akt
på andra, och tant Marie har endaet ögon
och öron för sin syster. Om denna får ondt