färger, blå, gröna, eller högröda. sydda en-
på krogarna, så lefve sammets- och stråhat-
ten och ned med punschglasen, sjaletterna
och — blyhattarna!
man från denna trakt, sista marknaden såg
jag en kyrkoherdes son sitta här och slå
punsch i några bonddöttrar tills de blefvo så
druckna, att de rullade ned för trappan.
Vår lilla pigga tidning — fortfor mannen —
har påpekat det vidriga i dylika folknöjen och
äfven snärtat till töserna, ni ser sjelf med
hvad gagn.
Prestens son! Ja, hvarför icke? Jag kän-
ner visserligen ej den ifrågavarande presten,
men jag känner redan så många prester i
Skåne, som kalla folkhögskolorna för flär-
dens och högmodets drifoänkar, att det ej
det ringaste förundrar mig, om deras ungasöner
på ett ännu mera praktiskt sätt än fäderna
gå ut och lära folket hur det ostraffliga van-
dra skall i okunnighetens dimma, för att se-
dan af kolportörerne kunna föras in i det
krassa läseriets mörker.
Med vämjelse vände jag ryggen åt den
drickande ungdomen och knuffade i harmen
till en grupp tärnor, som väntande och läng-
tande stod utanför porten. Ingen enda hatt-
klädd flicka syntes i dessa hopar, ehuru
hvarje tecken till folkdrägt är försvunnet
från dessa trakter; qvinnorna bära dock till
största delen hemväfda klädningar i bjärta
ligt sista Parismodet och än ytterligare
vanställda af de breda, svarta sidenbanden,
som likt svansar hänga bakpå kjolarne. Om
det skulle vara möjligt att hatten kunde
hindra våra hederliga landtflickor från mnå-
got så fult som att dricka punsch eller vin
Jag armbågade mig ännu en gång genom
den nu röodmosiga folkhopen, här och der
mötande en omsorgsfull själ, som bar den
nyss köpta grisen i famnen, kanske af fruk-
tan att husbonden, ifall grisen kom lös,
ej skulle kunna känna fyrfotingen från. dem,
som-ännu på två fötter vankade mellan ränn-
stenarna.
Skall jag beskrifva de kärleksscener, som :!
sedan uppfördes vid stränderna af Rönneån? :
Nej, kärlek, fostrad af ruset, är alltid vidrig,
antingen den framträder på gatan, i bond-
stugan, balsalongen eller förmaket: en qvinna
med välbehag lyssnantle till en rusig mans:
kärlekstal eller kanske äfven besvarande hans
smekningar, hu då! Dylika taflor, bör man
kasta ett — hästtäcke öfver. Låtom oss
hellre se den lilla staden med det himmelska
namnet i sin nätta hvardagsdrägt. Om dess
läge har jag förut talat och vill nu endast
tillägga, att inflyttande främlingar tala med
värme om invånarnes vänlighet och bhjelp-
samhet, på samma gång som de dock in-
stämma med. stadens tidning i beklagandet
öfver den ringa sällskaplighet, som för öfrigt
finnes i detta lilla samhälle, hvilket ej min-
dre än de stora städerna har sin -rangsjuka,
sitt högmod och sina kotterier, men så hyser
det äfven en hel hop klingande namn i sin
lilla oskyldiga famn.
Snart öfverröstar lokomotivpipam årornas
plaskande; detta torde väl bli mindre roman-
tiskt, men säkert mera praktiskt och nyk-
tert: vattenångan skall kanske uttränga sprit-
ångorna, och kolröken kan möjligen gifva
folket afsmak för att bli på röken, och då
skall englarnes holme bättre än nu göra skal
för sitt vackra namn. :
Trakten här omkring är rik och bördig
men erbjuder föga omvexling: vidlyftiga
åkerfält, här och der afbrutna af en liten
skogslund, se der hela sceneriet.
Väderleken är fortfarande mild som. om
våren, qvällarna äro i isynnerhet herrliga;
ljumma vindar stryka sakta öfver de afme-
jade fälten, som glänsa silfverhvita i mån-
skenet, inga hammarslag, inga brusande ström-
mar med klapprande qvarnstenar afbryta den
nattliga tystnaden. Träden stå ännu gröna,
syrsan spelar i gräset och allt är så vårlikt
under dessa. sköna septemberqvällar, att jag
stundom stannar i min vandring för att höra
om ej groderna qväka eller storken klapprar
på bondens tak. -Landtmannen njuter äfven
på sitt sätt af denna Brigittesommar: po-
tatisen kommer torr ur jorden; rågen är sådd
och står redan hög och grön, och höstplöinin-
gen eller skreningen, som den här i Skåne
kallas, fortgår utan hinder;laåndtmannen är
nöjd med allt utom meditjenstfolket och daglö-
naren; husbonden klagar öfver tjenarnes obilli-
ga anspråk och oförsynta sätt, han jämrar sig
öfver arbetarens slösaktighet, öfver tjenst-
flickornas flärd och prål,y och han har skäl
att jämra sig deröfver, men han glömmer att
de små sträfva att bilda sig efter de stora;
är mönstret — suddigt, så måste. ju kopian
bli ännu suddigare, det är ju helt naturligt,
liksom att hederliga och ordentliga arbets-
gifvare äro de, som klaga minst på arbetar-
ne, ty lyckligtvis är äfven det goda smitto-
samt i lika hög grad som det dåliga. det är
min glada öfvertygelse, Ge
osa a ae a RR AS a Mä BARA RA RNA