färger, blå, gröna, eller högröda. sydda enpå krogarna, så lefve sammetsoch stråhatten och ned med punschglasen, sjaletterna och — blyhattarna! man från denna trakt, sista marknaden såg jag en kyrkoherdes son sitta här och slå punsch i några bonddöttrar tills de blefvo så druckna, att de rullade ned för trappan. Vår lilla pigga tidning — fortfor mannen — har påpekat det vidriga i dylika folknöjen och äfven snärtat till töserna, ni ser sjelf med hvad gagn. Prestens son! Ja, hvarför icke? Jag känner visserligen ej den ifrågavarande presten, men jag känner redan så många prester i Skåne, som kalla folkhögskolorna för flärdens och högmodets drifoänkar, att det ej det ringaste förundrar mig, om deras ungasöner på ett ännu mera praktiskt sätt än fäderna gå ut och lära folket hur det ostraffliga vandra skall i okunnighetens dimma, för att sedan af kolportörerne kunna föras in i det krassa läseriets mörker. Med vämjelse vände jag ryggen åt den drickande ungdomen och knuffade i harmen till en grupp tärnor, som väntande och längtande stod utanför porten. Ingen enda hattklädd flicka syntes i dessa hopar, ehuru hvarje tecken till folkdrägt är försvunnet från dessa trakter; qvinnorna bära dock till största delen hemväfda klädningar i bjärta ligt sista Parismodet och än ytterligare vanställda af de breda, svarta sidenbanden, som likt svansar hänga bakpå kjolarne. Om det skulle vara möjligt att hatten kunde hindra våra hederliga landtflickor från mnågot så fult som att dricka punsch eller vin Jag armbågade mig ännu en gång genom den nu röodmosiga folkhopen, här och der mötande en omsorgsfull själ, som bar den nyss köpta grisen i famnen, kanske af fruktan att husbonden, ifall grisen kom lös, ej skulle kunna känna fyrfotingen från. dem, som-ännu på två fötter vankade mellan rännstenarna. Skall jag beskrifva de kärleksscener, som :! sedan uppfördes vid stränderna af Rönneån? : Nej, kärlek, fostrad af ruset, är alltid vidrig, antingen den framträder på gatan, i bondstugan, balsalongen eller förmaket: en qvinna med välbehag lyssnantle till en rusig mans: kärlekstal eller kanske äfven besvarande hans smekningar, hu då! Dylika taflor, bör man kasta ett — hästtäcke öfver. Låtom oss hellre se den lilla staden med det himmelska namnet i sin nätta hvardagsdrägt. Om dess läge har jag förut talat och vill nu endast tillägga, att inflyttande främlingar tala med värme om invånarnes vänlighet och bhjelpsamhet, på samma gång som de dock instämma med. stadens tidning i beklagandet öfver den ringa sällskaplighet, som för öfrigt finnes i detta lilla samhälle, hvilket ej mindre än de stora städerna har sin -rangsjuka, sitt högmod och sina kotterier, men så hyser det äfven en hel hop klingande namn i sin lilla oskyldiga famn. Snart öfverröstar lokomotivpipam årornas plaskande; detta torde väl bli mindre romantiskt, men säkert mera praktiskt och nyktert: vattenångan skall kanske uttränga spritångorna, och kolröken kan möjligen gifva folket afsmak för att bli på röken, och då skall englarnes holme bättre än nu göra skal för sitt vackra namn. : Trakten här omkring är rik och bördig men erbjuder föga omvexling: vidlyftiga åkerfält, här och der afbrutna af en liten skogslund, se der hela sceneriet. Väderleken är fortfarande mild som. om våren, qvällarna äro i isynnerhet herrliga; ljumma vindar stryka sakta öfver de afmejade fälten, som glänsa silfverhvita i månskenet, inga hammarslag, inga brusande strömmar med klapprande qvarnstenar afbryta den nattliga tystnaden. Träden stå ännu gröna, syrsan spelar i gräset och allt är så vårlikt under dessa. sköna septemberqvällar, att jag stundom stannar i min vandring för att höra om ej groderna qväka eller storken klapprar på bondens tak. -Landtmannen njuter äfven på sitt sätt af denna Brigittesommar: potatisen kommer torr ur jorden; rågen är sådd och står redan hög och grön, och höstplöiningen eller skreningen, som den här i Skåne kallas, fortgår utan hinder;laåndtmannen är nöjd med allt utom meditjenstfolket och daglönaren; husbonden klagar öfver tjenarnes obilliga anspråk och oförsynta sätt, han jämrar sig öfver arbetarens slösaktighet, öfver tjenstflickornas flärd och prål,y och han har skäl att jämra sig deröfver, men han glömmer att de små sträfva att bilda sig efter de stora; är mönstret — suddigt, så måste. ju kopian bli ännu suddigare, det är ju helt naturligt, liksom att hederliga och ordentliga arbetsgifvare äro de, som klaga minst på arbetarne, ty lyckligtvis är äfven det goda smittosamt i lika hög grad som det dåliga. det är min glada öfvertygelse, Ge osa a ae a RR AS a Mä BARA RA RNA