(Insändt.) våra predikanter. Anhålles att redaktionen behagade meddela ett par referat öfver i hufvudstaden hållna predikningar. I Slottskyrkan: Påhlman. Det var en vacker dag, den 20 september 1874. Solen kastade sina strålar genom Slottskyrkans höga fönster och flödade öfver dess skulpterade altartafla och vackra målningar samt den starkt förgyllda predikstolen. Från orgelläktaren hördes vackra röster. Från altaret upplästes syndabekännelsen. Jag fattig, syndig menniska — heter det der — vet mig evig fördömelse värd vara . . . Men nu hafver Du o. 8. v. Evig fördömelse värd vara . . . skall, enligt ritus, hela kretsen af åhörare säga: åldringen, den medelåldrige, den unge och barnet . . . alla skola de förklara att de äro värda evig fördömelse. Kristus åter sade: Låter barnen komma till mig, ty sådana hörer himmelriket till, och det var om odöpta barn Kristusyttrade sig så. Sedan uppläses från altaret trosbekännelsen (Symbolum Apostolicum). Der säges (i den svenska öfversättningen) att Kristus nedstigit till helvetet i stället för, som det rätteligen skall heta, till dödsriket. Så uppläses äfven ifrån altaret Eph. 3: 14 —21, der Paulus säger: Jag böjer mitt knä till vår herres Jesu Kristi Fader, ifrån hvilken allt faderskap i himlen och på jorden härledes. Det var nu allt hvad man i kyrkan den dagen fick höra om den rätte Fadren. — Ämnet för predikan var enkan i Nain,) hvars döde unge son Kristus uppväckte. Under utläggningen får mad åf predikanten, kungl. hofpredikanten Påhlman, höra att Kristus är vår frälsare och vår Gud. Predikanten talar ock om Kristi allmakt. Huru bjert afstickaicke dessa ord af kungl. hofpredikanten Påhlman mot aposteln Pauli tal om Jesu Kristi Fader (Eph. 3: 14) och fn Gud, herrlighetens Fader (Eph. Men vare detta nog-sagdt om denna predikan, som gör Kristus till den allsmäktige Guden, tvärtemot Kristi egen förklaring att han icke kan göra något af sig sjelf, utan endast det han ger Fadren göra (Joh. 5: 19) T. Bethlehemskapeltlet: Elmblad, Gaslågorna började tändas kl. 6 e. m, i Bethlehemskapellet, der det var bibelförklaring. Förklaringen gällde första kapitlet i Johannis första bref. Vi kunna icke säga att predikanten nöjaktigt förklarade orden: Jesu Kristi Guds sons blod renar oss från alla synder. Men så är hr Elmblad också icke den enda predikanten i våra kyrkor, som stakar sig på de orden. Hvad som gladde, oss att höra i Bethlehemskäapellet var att predikanten der, bibel troget, kallade Kristus vår broder (Joh: 20: 17) och vän (Joh. 15: 15). Han gjorde således icke Kristus till Gnd. Han sade att Kristus kan förlåta oss våra synder. Så är det äfven. Och vi få tillägga att Jesus sagt, att han eger makt att döma verlden, derför att han är Mmenniskosonen (Joh. 5: 27) och att han kommer att döma så, som han hör af Fadren-(Joh: 5:30): Också håffa vi, jordiska menniskor, makt att lösa samt äfven binda (Math. 16: 19; T8: 18; Joh. 20: 23). Paulus säger att äfven de helige bland menniskorna skola döma verlden och englar. Han säger (1 Kor. 6: 2, 3): Veten I icke att de helige skola döma verlden. När nu verlden skall dömas af eder, ären I då icke goda nog till att döma de ringa saker. Veten I icke att-vi skola döma englar? Huru mycket mer då timliga ting. Då Kristus är hufvudet för församlingen, så dömer således verlden sig sjelf i Fadrens namn. T. ) Luc. 7: 11—16. m————————mmmmemmeenmemmmmmemwtmee.