var en intressant medlem, äro vi sju. Kaptenen har kommit ner från nätverket, nerdrifven af gaslukten, som hotade att qväfva oss alla, när vi uppstego. M. de Fanvielle gör i knäböjande ställning ständiga observationer och frågar envist efter afläsning, söm gentlemannen från Cambridge emellanåt påstår vara omöjlig att verkställn, antingen emedan kaptenen har min fot på aneroiden eller också klämmer fast honom så mot sidan af gondolen att en noggrann aflästing af ett yftonskapligt instrument icke ällenast är oläglig, utan äfven omöjlig. När vi börja språka och utbyta förtroenden bekräftas den förtjusning, som vissa menniskor hafva för ballongresor. Gentlemannen från Cambridge är så mild och lugn, att det är omöjligt ätt rö honom vara deltagare i något farligt äfventyr. Men han har öckså varit med på ett halft dussin ballongfärder, och har i dag rest ifrån sin födelsestad, då han hörde att en ballon; skulle gå upp ifrån kristallpalatset. Hva kaptenen beträffar är det honom synbarligen likgiltigt hvad företag han deltager i, blott det är kryddad med farör och lofvar äfventyr. Dock har hen en viss förkärlek för ballongfärder, ty detta var hans 16:de uppstigning, inberäknad den gång då ballongen brast och gondolens invånare störtade ner från en höjd af tretusen fot och räddades endast genom ballongene lyckliga drapering omkring dem, så att gasen hindrades att utströmma. Kaptenens närvaro hos oss i dag är rent tillfällig. Han hade ett litet mi tepanti chez lui denna afton, och sprang ner till kristallpalatset för att se ballongen uppstiga, samt ernade vara hemma igen kl. half sju. Men som det fanns rum för en extra passagerare, så hoppade kaptenen in, och medan vi nu hastigt segla öfver de gränslösa fälten måste vi erkänna att gästerna få dinera utan värden. Jag kan endast påminna mig en hietoria der det omtalas ett så orvbbligt godt lynne att det kan jemföras med kaptenens, och det är det sätt varpå mr Wemmick blef miss Skiffins man! Hallå, här är en kyrka, sade mr Wimmick, då han i sällskap med den unga damdi passerade förbi en slik helgad byggnad, ska vi gå in och gifta oss? — Och de gingo in och blefvo gifta. Klockan half sju seglade vi ännu öfver den turkiska mattan med samma obestämbara mönster. Några mil framför oss var slätten afbruten genom träddungar som snart utvecklade sig till skogar af betydlig utsträckning. Det började skymma, och ingen stad eller jernvägsstation fanns i närheten. Mr Barker ansåg det Vara bäst att nedstiga medan det ännu var ljust, och som alla instämde häruti, öppnades ventilen och vi närmade oss allt mer till jorden. Då sade mr Barker: ingen får gå ut ur ballongen, när den vidrör marken. Hvar och en håller i repen, när ballongen börjar falla. Vi skjuta neråt med pilens hastighet. Det höres ett brusende ljud i öronen, häckarne förstoras hastigt, vi få plötsligen sigte på kor och hästar och folk, som springa mot oss tvärs öfver fälten, och så känna vi en häftig stöt mot den åker, der ankaret hakat sig fast. Ballongen rusar åter upp och slår återigen gång efter annan mot jorden under hårda stötar, som slutligen bli allt svagare, till dess balongens darrning ändtligen upphör och vi stiga ur på terra firma — för att finna det vi fallit ner vid Highwoodi Weittles församling, Essex, tjugofem mil från London och nära fyratio från det ställe der vi för en och en qvarts timme sedan uppstego. rr a AR a RR RR AE