var en intressant medlem, äro vi sju. Kapte-
nen har kommit ner från nätverket, nerdrif-
ven af gaslukten, som hotade att qväfva oss
alla, när vi uppstego. M. de Fanvielle gör
i knäböjande ställning ständiga observatio-
ner och frågar envist efter afläsning, söm
gentlemannen från Cambridge emellanåt på-
står vara omöjlig att verkställn, antingen
emedan kaptenen har min fot på aneroiden
eller också klämmer fast honom så mot si-
dan af gondolen att en noggrann aflästing
af ett yftonskapligt instrument icke ällenast
är oläglig, utan äfven omöjlig. När vi börja
språka och utbyta förtroenden bekräftas den
förtjusning, som vissa menniskor hafva för
ballongresor. Gentlemannen från Cambridge
är så mild och lugn, att det är omöjligt ätt rö
honom vara deltagare i något farligt äfventyr.
Men han har öckså varit med på ett halft
dussin ballongfärder, och har i dag rest ifrån
sin födelsestad, då han hörde att en ballon;
skulle gå upp ifrån kristallpalatset. Hva
kaptenen beträffar är det honom synbarligen
likgiltigt hvad företag han deltager i, blott
det är kryddad med farör och lofvar äfven-
tyr. Dock har hen en viss förkärlek för
ballongfärder, ty detta var hans 16:de upp-
stigning, inberäknad den gång då ballongen
brast och gondolens invånare störtade ner
från en höjd af tretusen fot och räddades
endast genom ballongene lyckliga drapering
omkring dem, så att gasen hindrades att
utströmma. Kaptenens närvaro hos oss i
dag är rent tillfällig. Han hade ett litet
mi tepanti chez lui denna afton, och sprang
ner till kristallpalatset för att se ballongen
uppstiga, samt ernade vara hemma igen kl.
half sju. Men som det fanns rum för en
extra passagerare, så hoppade kaptenen in,
och medan vi nu hastigt segla öfver de
gränslösa fälten måste vi erkänna att gä-
sterna få dinera utan värden. Jag kan en-
dast påminna mig en hietoria der det omta-
las ett så orvbbligt godt lynne att det kan
jemföras med kaptenens, och det är det sätt
varpå mr Wemmick blef miss Skiffins man!
Hallå, här är en kyrka, sade mr Wimmick,
då han i sällskap med den unga damdi pas-
serade förbi en slik helgad byggnad, ska
vi gå in och gifta oss? — Och de gingo in
och blefvo gifta. Klockan half sju seglade
vi ännu öfver den turkiska mattan med sam-
ma obestämbara mönster. Några mil fram-
för oss var slätten afbruten genom träddun-
gar som snart utvecklade sig till skogar af
betydlig utsträckning. Det började skymma,
och ingen stad eller jernvägsstation fanns
i närheten. Mr Barker ansåg det Vara bäst
att nedstiga medan det ännu var ljust, och
som alla instämde häruti, öppnades ventilen
och vi närmade oss allt mer till jorden. Då
sade mr Barker: ingen får gå ut ur ballon-
gen, när den vidrör marken. Hvar och en
håller i repen, när ballongen börjar falla.
Vi skjuta neråt med pilens hastighet. Det
höres ett brusende ljud i öronen, häckarne
förstoras hastigt, vi få plötsligen sigte på
kor och hästar och folk, som springa mot
oss tvärs öfver fälten, och så känna vi en
häftig stöt mot den åker, der ankaret hakat
sig fast. Ballongen rusar åter upp och slår
återigen gång efter annan mot jorden under
hårda stötar, som slutligen bli allt svagare,
till dess balongens darrning ändtligen upphör
och vi stiga ur på terra firma — för att
finna det vi fallit ner vid Highwoodi Weitt-
les församling, Essex, tjugofem mil från Lon-
don och nära fyratio från det ställe der vi
för en och en qvarts timme sedan uppstego.
rr a AR a RR RR AE