Luftseglaren Duruof företog häromdagen, strax efter sin lyckliga ankomst till England, en luftresa från Kristallpalatset i London. Färden, som skedde med en af luftseglaren Coxwells största ballonger, skildras på följande sätt af en korrespondent till Daily News, hvilken sjelf deltog i färden. Nej, svarade hr Coxwell, då jag frågade honom om det fanns någon plats qvarigondolen till den ballong med hvilken hr och fru Duruof skulle stiga upp från Kristallpålatset. Nej, jag beklagar att jag måste göga er att ni kommer för sent. Det är minst trettio personer som anhållit om plats och emedan gondolen icke rymmer mera än sex personer och som jag aldrig reserverar mer än två platser för min egen räkning, så kan ni inse att jag omöjligen kan villfara er begäran. etta var nedslående, jag hade gjort mig så väl i ordning och medtagit en stor officerskappa och ett par sälskinshandskar, öfvertygad som jag var att det enda man hade att göra i en ballong var att hålla sig varm. Emellertid tillintetgiorde hr Coxwells upplysning så helt och hållet mina förhoppningar att få göra en resa i gondolen att jag lade ifrån mig kappa och handskar och gick ned till den inhägnade platsen hvarest ballongens fyllning pågick som bäst. är var en stor mängd menniskor samlad hvilken ökades -oerhördt så snart klockan slagit fyra. Den stora bruna sidenmassan i hvilken gasen impumpades började så småningom antaga en päronlik form och svänga hit och dit i den vackra höstaftonens ljusa luft. Innan kort anlände dagens hjeltar hr och fru Duruof. De gingo in innanför inhägnaden i sällskap med hr Coxwell och hr Glaisher. En liten bok som på titelbladet hade en galgfysionomi med namnet Duruof inunder såldes till höger och venster om mig. Den innehöll en beskrifoiog öfver de franska luftseglarnes lif och äfventyr. Lyckligtvis ser hr Duruof mycket hyggligare ut än detta hemska porträtt. Han är en ung man af behagligt utseende med ett godt, kraftigt och öppet ansigte. Omkring klockan en qvart till fem var jätteballongen nästan fylld och kastades af vinden hit och dit på ett sätt som förmodligen injagade en viss bäfvan hos en eller annan af de trettio gentlemän som i förväg anhållit att få följa med. Gondolen, som bestod af flätverk, fastgjordes vid ballongen. Den var till hälften fylld med barlast och flera personer hade tagit plats i densamma. En mängd karlar och pojkar hängde sig i tågen för att hålla ballongen i styr men det var med möda de kunde hålla den qvar vid marken. Den svängde åt alla sidor och dref bort åskådarne som trängdes omkring platsen. De som hängde i tågen slungades hit och dit som om de icke vägt mera än ett skålpund hvar och en. Vinden tycktes vilja friska upp och de erfarna luftseglarne syntes bli allt mer och mer fundersamma. Derassvar då man från alla håll frågade dem hvarest de trodde att ballongen skulle falla ner blefvo allt mer och mer obestämda. Hrolaisher tittade upp mot himlen och spejaderundtomkring sig på de omgifvande träden hvilka böjde sig för den tilltagande blåsten och förklarade slutligen att han icke ville tillåta fru Duruof att följa med på resan. Vi äro icke i Frankrike, sade han. Askådarne här lära icke yrka på att ett fruntimmer stiger upp i en luftballong när det kan vara förenadt med fara. Uppstigningen kommer gökert att bli svår och möjligen farlig, så att det torde vara bäst att fru Duruof stannar qvar der hon är. Fru Duruof var beredd att stiga upp men blef till slut lika böjd för att afstå från färoch derpå vardt det beslutadt att hon icke skulle följa med. Jag började åter kasta en längtende blick på min officerskappa och mina handskar som lågo inne i byggnaden. Om fru Duruof icke skulle följa med så fanns der ju plats för en person till. Men hr Coxwell ville ännu icke lyssna till min bön, Det fanns åtminstone trettio personer som anmält sig före mig och af dessa funnos nåa som redan betalat sin biljett och följaktligen hade företrädesrätt. Klockan fem var allting i ordning för afresan. Hr Vilfrid de Fonvielle, en fransk luftseglare och journalist tager af ed sin hatt och i åsynen af en deltagande och högst intresserad menniskomassa sätter han på sig en pelsmössa, en tjock öfverrock och ett flor för ansigtet. Äfven hr Duruof tager på sig gin rock och hr Barker som är biträde hos hr Coxwell sitter på kanten af gondolen och inpackar i densamma den lättare ballasten i form af vetenskapliga instrumpnter, flaskor innehållande konjak och vatten jemte andra för resan behöfliga saker. Man ropar på hr Duruof, han klifver upp i göndolen sedan en af biträdena gjort plats i ordning för honom. Derefter springer hr de Fonvielle hagtigt upp i den lilla farkosten helsad af beundrande rop från den omkringstående hopen. Han börjar genast att företaga sina observationer. Efter en stund uppropar hr Coxwell de trettio passagerare som anmält sig och af hvilka några redan -betalt sin passagerareafgift. Ingen höres emellertid af. Namnen uppropas ganska högt, men endast vinden gom susar i träden, gifva svar, Il faut partir (vi måste begifva oss af) säger hr Duruof med någon otålighet. Strax derefter visar sig en medelålders gentleman, hvilken efter hvad iag sedgrmera fick veta.