Hvarjehanda nyheter. Ludvig Filip och Guizot. Ur Guizots memoarer meddela vi följande anekdoter: Ludvig Filip och Guizot voro besjälade af samma motvilja för revolutionen, af samma kärlek till freden, af samma benägenhet för familjelif. När de sammanträffade, tryckte de hvarandras händer och frågade på samma gång mycket ifrigt efter sina familjers välbefinnandöe, De talade om sina barn, om sina hustrur och deremellan om statsgöromål såsom. goda grannar. Som bevis på det förtroliga förhållandet mellan dem båda anföra Fvi följande: Ludvig Filip sade en dag till Guizot: Jag har hvarken gunstlingar eller mätresser; jag älskar hvarken krig, jagt eller spel; min passion är att bygga försäkrar man; om så är, lider åtminstone statskassan lika litet deraf som moralen. Trots sin långa erfarenhet, säger Guizot om Ludvig Filip på ett ställe, och allt hvad han kände af menniskor och ödets vexlingar, var och förblef han af ett lätt, förtroendefullt och ständigt till förhoppningar böjdt lynne. Man vet, att Ludvig Filip ej hade särdeles kungliga fasoner, utan hellre önskade visa sig som en man af folket. Drottning Elisabeth sammanträffade i september 1843 med Ludvig Filip i Eu. En vacker dag spatserade de i slottets trädgård. De gingo härvid förbi persikospaliererna, som voro betäckta med de herrligaste frukter. Konungen tog -en persika och öfverräckte den åt den engelska herrskarinnan, hvilken emottog den i afsigt att smaka derpå. När hon. skulle. afskala persikan, råkade ; hon i förlägenhet. När Ludvig Filip märkte detta, tog han genast upp en knif ur fickan, sägande: När man, som jag, varit fattig och måste lefva på 40 sous om dagen, har man alltid en-knif i fickan. Påjvens tanke.om äktenskapet. Då Pius IX fick höra att den affälligepater Hyacinthe hade gift sig, lär han i sitt hjertas glädje hafva utropat: Pris vare alla helgon! Trosförnekaren skall blifva agad med sitt eget ris! Försynens vägar äro outransakliga. Den tyske kronprinsen har en gammal tjenare, som förr varit i många år vid gardet och sedan vid landtvärnet. Han är uppfylld af;den största entusiasm för den preussiska krigstukten och betraktar äfven i sin civila ställning tjenstereglementet som ett evangelium. När hans herre ringer på honom, kommer han in med militäriska steg, gör sin militäriska helsning och svarar med iakttagande af alla militäriska former. Detta synes emellertid h. kejserliga höghet vid något tillfälle ha ledsnat på och erinrade då sin trögne Fridolin att han i sin civila befattning väl kunde låta det militäriska reglementets föreskrifter fara. Den tappre gubben lät ej säga sig detta två gånger. Då kronprinsen en afton kom in i sin sängkammare, frågade han honom: — Har kejsaren skickat bud efter mig? och fick till svar: — Pappa är i nästa rum. — Hvad nu då? Ar han:galen, menniska? — Det har jag icke lagt märke till. Femtusen menniskor ihjälhungrade i Mindre Asien, Dr Barrows i Cesarea har i ett bref till dr Clark, tillhörande amerikanska utländska missionen, gifvit följande berättelse om hungersnöden i Mindre Äsien: Många byar äro helt och hållet öfvergifna. I några återstå endast två, tre eller fyra failler eller delar af familjer. I Sungarlus dist ikter hafva femtusen menniskor dött af vi margoner hafva uppehållit sitt hunger. Flere ; rr lif under veckor med gi. KN OM soda dött af hunger. Gamla män, .. vän barn vid sina bröst, unga män, unga gossw och flickor, halfnakna, tiggande, gråtande, svimnande, döende — detta är hungersnöd. Vi hafva gifvit hvad vi kunna, och göra det ännu. Menniskorna här gifva endast litet, med få undantag; de rikare turkarne gifva): intet. Sjelfviskheten herrskar här. Hvar och en lefver för sig. — Vi fanno en, liten half) vaken flicka på 8 eller 10 år, som sitter gråtande i ettigathörn. Hvarför? Hennes far och mor äro, döda eller hafva öfvergifvit henne, Hon har ingen vän, ingen; som bryr sig om henne på hela jorden, hon haringenting att äta. Hon beder och sträcker ut sin magra hand åt hvarje förbigående, kanske får hön så mycket på en hel dag, att det räcker till att köpa ett stycke bröd. Detta lif räcder några veckor öch Hon plockas upp af dem, som hafva sig uppdraget att begrafva ve döda, som, de finna på gatorna. Då jag kar i Yosgat hörde jag gråtandet af barn framför mig på gatan. Jag blickade upp och såg tre små Hickor. Den äldsta var kanske 10 eller 11 år, den andra 6 eller 7 och den yngsta tre eller fyra. Den lilla ville blifva buren. Den äldsta var för svag, men lyckades slutligen, genom att böja sig ned, att få den lilla upp på sin rygg. Den andra höll sig fast vid den äldres trasiga kläder, och så gingo de framåt alla tre, gråtande. Hvilken syn! Det gjorde på mig ett intryck, som aldrig skall gå ur mitt minne. Dessa barn voro så uthungrade,. att deras läppar endast, voro skinn; och då de gräto, buro derhs ansigten det sorgligasteloch bedröfligaste utseende. jag kunnat tänka mig. Dessa tre lemnades att krypa tillsammans, och dö till;. sammans, utan någon, som, brydde sig om dem. Kroppar hafva legat på. gatorna. en, två, t. o. m. tre och fyra dagar innan de begrafvitå, och hundarne hafva ätit af dem. I 8 es O—XXXXX-—-A rÖtts200202aa Handelstelegrammer fr: utlandet, 4 TONDON dan 14 söntomhar Trä hyvatAfirvatliniag — AA ÅA FR Jr