Lite här och lite der.
Försommaren 1874.
Italienska och svenska barrträd. — Suptallar. —
Hur ser påfven ut? — Påfven håller messa. —
Påfven och kungen.
Lika storartadt är det att se Roms cy-
presser, höga som Strömparterrens och Lo-
gårdens popplar, pyramidaliskt formade och
från roten till toppen klädda i hoppets gröna
färg. Men har nu cypressen det allra rin-
gaste slägttycke med vår svenska gran, så är
detta i ännu högre grad fallet med pinien
och vår svenska tall. Barken, barren- och
stammen äro alldeles lika. Skilnaden är blott
den, att stammen alltid är rak och utan nå-
gon enda qvist, förrän kronan börjar. Denna
sträcker ut sig på vidden i väldiga dimen-
sioner och är så lummig, att hon är alldeles
ogenomskådlig. Af stammen skulle en svensk
sågverksegare kunna beräkna minst fyra å
fem väldiga timmerstockar, 7 alnars, 12 tums.
Men det finge stanna vid blotta. kalkylen, ty
de romerska tallarne skilja sig också från
våra derigenom, att de få :stå i fred, hvadan
de, kantänka, äro en smula förnäma och
hafva tagit sig ett finare namn. Långt till
sina grannar hafva de emellertid och torde
nog ofta hvar för sig känna sig som ens-
lingen på Johannisskäret. Stode desåglest
bredvid någon af våra allmänna farvägar,
skulle våra forbönder utmärka dem som rast-
ställen och kalla dem för suptallar. Måi-
hända äro de också några svenska emigran-
ter, hvilka som små barn farit ut att söka
sig en fristad i den främmande jorden. Men,
må jag icke förlänga min beskrifning med
tarfliga reflektioner, må jag heldre kunna
pågorlunda skapligt svara på en sista och
helt. naturlig fråga, förrän jag lemnar den
eviga staden; och den antager jag lyder så
här: Då du nu sett så mycket annat i Rom,
har du besökt och sett påfven? Sett, ja!
Besökt, både ja och nej. Jag har under min
vistelse i Rom hvarje dag besökt huset der
han bor, nemligen Vatikanen; men der såg
jag aldrig gubben. Detta kan ju kallas att
söka utan att finna; deremot såg jag honom
utom hus hvarje dag under de tider jag
var i Rom åren 1869 och 1870. Klockan
half 11 på förmiddagarne stod hans fyr-
spända vagn, omgifven af ett dussin ridande
nobelgardister, framför ingången, till Vatika-
nan på Petersplatsen. På slaget 11 (elfva)
kom hans helighet, ledsagad af sin sekrete-
rare och följd af tre betjenter. Efter upp-
stigandet i vagnen, der gubben satt rätt och
Bekreteraren midt emot honom, företogs en
timmes promenad utåt fälten. De guldsmidda
ryttarena, som kretsa omkring, och de granna
lakejerna, som stå bakpå vagnen, göra en
lysande effekt, ehuru deras glitter Vert af-
sticker mot påfvens i hvardagslag enkla drägt:
en sid hvit kaftan samt en liten röd eller
hvit kalott. Såväl då påfven far som när
han kommer hem igen, ringer det i de när-
belägna kyrkklockorna. Den väg han van-
ligen tog gick öfver en betesmark, der herdar
vallade oxar och kor. Herdarne föllo all-
mänt på knä, men jag och min reskamrat;
jemte de andra nöten, vi höllo oss temligen
styfva i ryggen. Då den helige fadren har
någon. tjenstförrättning i staden eller skall
läsa någon messa i en af de större basilli-
korna, sker färden med ännu större ståt.
Han är. då, med undantag. ef påfvemössjan,
klädd i full ornat, och hela befolkningenlig-
gör då på knä å de gator han passerar. Om
de fina damerna, synnerligast i regnyfade,
härvidlag tänka mera på sin salighet Fan,
den nedre delen af sina klädningar,låfor 7z
vara osagdt. Men en dödssynd 3 n
od katolik begå, då han uraktlåter gått k
falla vid åsynen af påfvens.. Då han Jen g
läste messan i Jesu kyrka, under samma Vd
som konciliet var i Rom, hade jag och min
kamrat beredt oss inträde. i god. tid och
fingo som främlingar, god plats edneti.a nå-
gra schweizergardister, hvilkas sprfk vikände
och hvilka bildade haie för processionen: Nu
kom först påfven och efter hondtm kardina-
lerna Antonelli och Bonaparte, Vedande mel-
lan sig.en liten infant af Spyfnien. Derpå
följde alla de öfriga kardinale rna, hela kon-:
ciliet och -alla andra prester i- oändlighet.
När processionen var slutad, bjegynte messan;
Hvad påfven sade kunde vi ficke-höra; men
vid pinglet af-en liten klock, föll hela för-
samlingen på knä, förutom 1 och några, som
det tycktes, halftokiga ongoflamäns Vi stodo
der:nu som-målade. bockar, emedan vi hade
kommit -öfverens om att ifcke bocka oss för
en ceremoni, som vi iokfa förstodo, och för
ett andligt ötverhufvad s ri icke erkände.
: Dumma måtte vi selkertjag ha sett ut, ty
till och med gardisterf a, hvilka, äfven de,
lågo på knä, sågo på ofbs med föraktliga blie-
kar, hvadan vi, så gofÅt sig göra lät, drogo
oss tillbaka till en aff sidogångarne i temp-
let. Påfven ser emelflertid så älsklig; god
och vördnadsvärd ut,f att ett knäfall för ho-
nom, såsom menniski:, icke kunde vara så ur
vägen, äfven för efn icke katolik, om ock
för den lära han prfedikar. Ingalunda. To-
leransen är, som jafg förut, anfördt;stori Rom,
och påfven fordra nog fokedennai stoftet
krvnande ödminkflhet fölr sin egen räkning.
4