-— 95 —
kunde icke vänja sig vid att utbärda hos
åsyn; hon vämjdes vid hans skratt och hafbs
vänlighet. Men af hans och Frands samj
framgick efterhand allt klarare ensfanke, sdbm
väckte hennes fasa, och som ktPbs henfhe i
friskt minne återkallade den omtalade gflaka
drömmen. Detta blef så mycket värre? som
isen i ån lossnat, så att hor icka gra
kunde sammanträffa med Axel fach söka tröst .
hog honom. . Till Alstrup fick)hon ejj holler
gå så ofta, ty hennes far eadfe, att nju had
hon haft tid nog till att lekaf med de andra
töserna; hu skulle hon göfra vigda nytta
och lära sig att sköta ett bjushåll. ! Modern
hade ingen kunskap om hyfad som jvar i gör-
ningen, och dvärgen, som Ihon en ihog, ehäru
icke utan märkbar fruktån påf fig i språk
med, sade blott; j
— Var inte ledsen! Alt skall! nog gå bra;
jag tycker om dig och fhar mycket pengar.
Allt mindre och mifsdre brydde sig de
två männen om att döf ja hvad det var som
de hade så brådtomgs med, gdeh Jakobines
värsta fruktan bekräftades. Frands Ravns-
lökke hade funnit etfr särdeles start behag i
gården Adelvad, fastän han fattade agg till
dess egare. Men figaron besatt gården en-
dast genom det stöt ban åtojöt af den gamle,
fule dvärgen. Ifalfl danne äppsade sina pen-
gar; skulle det Pknappast vara möjligt för
Jens att rädda sife ur koipan, medan. Johan
var rik nog till fatt köpa och betala gården,