han, att man kunde göra som man behaga-
de; man skulle blott ingen hjelp vänta af
honom. Nu blef fadern betänkt på ett annat
medel; han skaffade sin gon en brud, som
kunde föra med sig hälften af hvad som åt-
gick till hemgiften; det öfriga skulle lånas.
Finge Axel för stora räntor att betala, var
man temligen viss Om att dvärgen icke skulla
lemna bonom i sticket.
Saken bedrefs med mycken brådska; och
både Frands och Jens hade höga begrepp
om sin husliga myndighet. De förde de
unga tu tillsammans, för att de skulle lära
känna och älska hvarandra, och resultatet
blef bättre än man väntat, i det att barnen,
som icke riktigt hade mod till att vara oly-
diga, bletvo kanske blott alltför glada öf.
ver att finna det lydhaden ändå icke s
så förskräcklig ut. De fattade tycke för
hvarandra redan första gången de tröfaden;
men då var det också fäderne blef so oense.
Så ringa och löjlig anledninger, till tvisten
än var, kunde man dock våra temligen viss
om att den svårligen gkälle kunna biläggas;
ty bådas stolthet hade blifvit sårad, och
bitande ord hade vexlats i vittnens närvåro.
Jens måste nu skaffa pengårne från annat
nåll, och hän lyekades förmå Johan till att
låna honom dem mot ny inteckning i går-
den. Sålunda behöfde man icke brådska
så mycket med Axels giftermål, och icke
heller var det lätt att i hast finna en så rik